Svenska medier har svikit Dawit Isaak
Riksåklagarens beslut borde granskas och kritiseras – i stället är det tyst
Den svenska mediala bevakningen av fallet Dawit Isaak är bristfällig. Trots ett pågående övergrepp på en svensk medborgare, misslyckad tyst diplomati och en riksåklagare som tittar bort hör vi bara om Dawit när ytterligare en årsdag passerar. Reportrar utan gränser uppmanar till ökad bevakning.
I dag har det gått 7 500 dagar gått sedan dramatikern och journalisten Dawit Isaak fängslades i Eritrea. Av de journalister som greps i september 2001 när den eritreanska regimen stängde ned hela den fria pressen lever i dag bara Dawit och tre av hans kollegor: fotografen och tidigare tv-chefen Seyoum Tsehaye, poeten och författaren Amanuel Asrat och sportjournalisten Temesgen Ghebreyesus.
De andra som burades in samtidigt har dött i fängelse, enligt den information Reportrar utan gränser har. De är de journalister som suttit i fängelse längst tid i hela världen. Trots det får de knappt någon uppmärksamhet.
Numer är det något ceremoniellt över rapporteringen om Dawit Isaak. Han nämns på årsdagen när han greps, när han fyller år och i högtidstal om pressfrihet. Där stannar det och någon egentlig bevakning av vad som i övrigt sker för att få honom fri förekommer inte.
I första hand beror det på att han sitter fängslad i en diktatur som är svår att bevaka. Men det finns andra orsaker.
I november kom Sveriges biträdande riksåklagare (RÅ) fram till att det var meningslöst att utreda brott mot mänskligheten i Dawits fall. Fallet hade anmälts av Reportrar utan gränser, tillsammans med flera framstående internationella jurister, bland annat en före detta domare i Internationella brottmålsdomstolen och en tidigare justitieminister.
Allt detta är saker som skulle kunna bevakas och följas upp av svenska journalister, men det förblir tyst
Vi såg det svenska rättsväsendets ansvar för att lagföra ett så allvarligt internationellt brott som brott mot mänskligheten. Anmälan avslogs av kammaråklagaren, överåklagaren och sen RÅ. Beskedet fick liten om knappt någon uppmärksamhet i media. Inga kritiska frågor.
Brist på möjliga uppföljningar finns inte. För det första skrev åklagaren att en utredning vore meningslös eftersom inga av de misstänkta skulle komma till Sverige. Ändå hade en av dem, Eritreas utrikesminister, besökt Stockholm bara några veckor innan beslutet.
Ministern var på Europaresa med en annan av de misstänkta, den eritreanska presidentens särskilde rådgivare. Om en förundersökning hade pågått skulle svenska åklagare åtminstone ha kunnat be om hjälp att få förhöra rådgivaren. Utrikesministrar kan vara juridiskt svårare.
För det andra skrev åklagaren att det vore meningslöst med en förundersökning eftersom Eritrea inte skulle vilja samarbeta. Ändå hade samma åklagarenhet som fick anmälan innan den nådde RÅ just beslutat inleda en förundersökning om giftgasattacken i Syrien 2013. Är det lättare att samarbeta med regimen i Damaskus?
Samma kammaråklagare som först avvisade tanken på en utredning i Dawits fall är också en av åklagarna i Lundin Oil-målet. När den utredningen inleddes för över tio år kunde ingen vänta sig samarbete från regimen i Sudan, och den dåvarande diktatorn som söks av Internationella brottmålsdomstolen.
För det tredje innebar beslutet i november att en tidigare riksåklagare kördes över. Han sade nämligen både 2015 och 2016 att han misstänkte brott mot mänskligheten i Dawit Isaaks fall och att svenska åklagare visst kunde utreda saken. Det låtsas hans efterträdare inte om.
Juridiskt var det klart, men RÅ avstod den gången från förundersökning eftersom han var rädd att störa utrikesdepartementets förhandlingar för att få Dawit fri. 2016 hade de förhandlingarna pågått i 15 år. Nu har de pågått i 20 år.
Både utrikesminister Ann Linde och Sveriges Eritreaambassadör har sagt att Eritrea trots den svenska regeringens alla ansträngningar inte rört sig en millimeter i dialogen om Dawit Isaak. Alla juristerna bakom den nya anmälan menar därför att det enda skälet att inte inleda en förundersökning försvunnit.
Saken berörs inte med ett ord i RÅs avslag som kom i november. Allt detta är saker som skulle kunna bevakas och följas upp av svenska journalister, men det förblir tyst.
Och det finns mer. Hur går det med planerade kanadensiska sanktionerna riktade mot Eritrea? Hur fungerar den eritreanska exilradion i Frankrike? Vad gör EU? Hur går diskussionerna i eritreanska kretsar?
Det är inget fel med högtidstal om pressfrihet på årsdagar, men Dawit Isaak – EU:s ende journalist som också är samvetsfånge adopterad av Amnesty International – förtjänar mer än så. Och det gör även hans kollegor Seyoum Tsehaye, Amanuel Asrat och Temesgen Ghebreyesus.
Björn Tunbäck, styrelseledamot i Reportrar utan gränser Sverige
Erik Halkjaer, ordförande i Reportrar utan gränser
