Därför kan gratisbilder kosta miljoner på nätet
NFT:er och blockkedjor handlar om vem som har makten över informationen
Stewart Brand läste ut Steven Levys bok Hackers – heroes of the computer revolution, och bestämde sig direkt för att anordna konferens. Brand, en kombination av systemkritisk hippie och briljant entreprenör, bjöd in Levy och tre generationer hackers till en nedlagd armébas i Marin County, Kalifornien.
Under en av programpunkterna hamnade Brand i en rätt hetsig diskussion med Apple-grundaren Steve Wozniak. Brand menade att det utbrutit en strid i den gryende informationsekonomin: Å ena sidan, menade han, ligger det i informationens natur att vara dyr; de som kontrollerar den tenderar att omvandla den till stora monetära värden. Samtidigt, sa Brand och citerade ur Levys bok: ”Information wants to be free”. Nätverkskopplade datorer och något nytt som Nasa börjat kalla ”internet” utmanade storpotäternas monopol på global informationsspridning. Året var, passande nog, 1984.
Tiden gick, det blev 90-tal och åtminstone halva världen blev alltmer uppkopplad mot webbsajter och e-postservrar. Ett par år efter millennieskiftet började folk greppa webbens första inkarnation, men då kom ”Web 2.0.” Den sociala, datadrivna webben var här. Idealisterna i hippiegänget fördrevs från Silicon Valley, in flyttade MySpace-Tom, PayPal-Elon, Amazon-Jeff och senare Facebook-Mark. Det tog väl ungefär tills nu för världen att förstå hur övervakningskapitalismen gjort informationen allt annat än fri, och varje reaktion har en motreaktion.
Den framtida version tre av internetmediet kallas oftast ”Web3”. Lite förenklat ska informationen online hållas borta från centrala lagringsplatser som kontrolleras av någon statlig eller privat aktör. För att det ska lyckas, behöver webben byggas på blockkedjeteknik. En blockkedja kan liknas vid en databas som ligger utspridd på miljontals datorer. Den visar vem som äger en peng eller egentligen vilket annat objekt som helst. Informationen om informationen, det som kallas metadata, ska inte kontrolleras av SEB, Spotify eller Klarna. Alla och ingen äger datat som bygger upp världen.
Det skulle ta en separat bilaga och datorkraften från ett norrländskt datacenter att gå igenom hela web3-konceptet, och de flesta som hör ”blockkedjor” tänker med rätta på kryptovalutor som Bitcoin och Ethereum. Men, som sagt, blockkedjor har även andra användningsområden.
Mängder av kända musiker, skådespelare samt Melania Trump är superpeppade på NFT:er.
NFT betyder ”non-fungible token”, men låt oss inte fastna i det lite knepiga namnet. Konceptet innebär att en bild, en video, rätten att rösta, medborgarskap – egentligen vad som helst, kan knytas till en blockkedja. Rättigheten kan för alltid spåras till ett objekt, och ägandet kan säljas vidare. Och: inflödet av royalties eller andra fördelar rättigheten ger, kan gå direkt till upphovspersonen. Utan mellanhänder.
Här är det viktigt att stanna upp: att köpa en NFT gör inte att själva upphovsrätten nödvändigtvis överförs. Och det finns inget tekniskt hinder att ladda ner eller publicera det som någon annan köpt. Jaha, nähä, säger du; om man kan högerklicka och utan kostnad byta sin profilbild till en tecknad apa, varför skulle man då betala pengar för NFT-versionen av exakt samma sak?
Kritikerna menar att NFT:er bara är trams, ett sätt att skapa en kulturell relevans till något som enbart bär den trötta kapitalismens förtecken. Människor vill äga saker, särskilt sådant som kanske en kändis ägt, eller saker som det inte finns obegränsat av. Mängder av kända musiker, skådespelare samt Melania Trump är superpeppade på NFT:er. Orsaken är enkel; räckvidd och status gör deras NFT-knutna bildsamlingar åtråvärda, och kan således innebära bra inkomst för minimal insats.
För framtidens kapitalstarka individer är dessa ”digital bragging rights” en del av livet; Roblox-generationen köper, byter och säljer virtuella Louis Vuitton-handväskor och springer omkring i datorspelet Counterstrike med knivar för tusentals kronor. Deras identitet och självbild skapas och upplevs online, så det är egentligen inget märkligt att de köper statusmarkörer i samma värld. Du gjorde samma sak när du flyttade den där lite ovanliga Jockum Nordström-printen för att den skulle bli kuliss till dina Zoom-möten.
De som sjunger NFT:ens lov säger att ägande alltid varit kulturellt relevant. Och i och med att designern och konstnären Beeple sålde NFT:n av sitt konstverk Everydays för 69,4 miljoner dollar på en Christies-auktion, så går det inte att hålla NFT-tekniken på armlängds avstånd. Men vad gör blockkedjeägandet för själva konsten, för det kulturella uttrycket?
Här gäller det att inte, som vissa skribenter regelbundet gör, röra ihop NFT:erna med maskinellt genererad konst; AI-drivna uttryck följer sin egen, stundtals häpnadsväckande utvecklingskurva. Och ihopgooglade artiklar om hur uttråkade NFT-apor blivit mer värda än gubbsjuka porträtt av dalkullor – quelle horreur! – påminner inte så lite om konstkritikern Robert Hughes endimensionella blick på Andy Warhols soppburkar. Är det egentligen någon skillnad på Warhols lukrativa spegling av den amerikanska konsumtionskulturen och Bored ape yacht clubs NFT-lek med den sociala webbens ”fear of missing out”?
För ett par veckor sedan anordnade studenter på Handelshögskolan i Stockholm ”ArtxTech: The future of art” – en paneldiskussion om NFT:er och konst. Projektledaren Albin Wägmark satte web3-premissen redan i inledningsanförandet: ”Den här gången kommer vi inte bara kunna läsa och skriva, den här gången kommer vi kunna äga!”.
Återigen: problemet som NFT och blockkedjor adresserar är makten över informationen, ett sätt för den som skapat något att behålla den kreativa och ekonomiska kontrollen. I klartext: den som skriver och lägger ut en låt som folk hittar och spelar online, borde kunna ha ett sätt att – utan mellanhänder – få betalt för det. Musik-NFT:er och företag som kopplar musikens upphovsrätt till blockkedjor har funnits sedan åtminstone 2015; det kanske största – Mediachain – ägs sedan många år av Spotify. Eh … jahaja.
Där är utmaningen. Handelshögskolan har gett oss Klarna, Voi och Budbee; kommer den decentraliserade framtiden verkligen skapas där? Blockchain-upphottade inkassoföretag, fler kopior på Lime och Bird-skotrar som gigarbetande bud ska åka på för sin blygsamma lön i kryptovaluta? Det är bara att titta på styrelsesammansättningarna, riskkapitalet och var det yttersta ägandet ligger. Nästa generations webb frigör inte ett skit så länge utvecklingen styrs av de som gav oss den dystopiska maktkoncentration vi har nu.
Nu är bara frågan vilken väg, vilket piller, de tänker ta.
Apple-grundaren Steve Wozniak blev lite sur över Stewart Brands bevingade ”information wants to be free” där på hackerkonferensen. Hans svar från andra sidan rummet var: ”Information should be free, but your time should not.”
Wozniaks ord är lika profetiska som Brands; vår tid tillbringas i dag mer och mer framför smartphones och teknologi Apple har patent på. Så när en av panelisterna på Fotografiska häromveckan, blockkedje-evangelisten Eric Wall, fick feeling och hasplade ur sig idén att en människas tid kan delas upp och läggas ut som en NFT:er, log åtminstone en gammal internetfarbror i åhörarskaran.
Wall har sedan en tid pitchat sina rätt anarkistiska ideer om hur blockkedjetekniken kan skapa så kallade DAO:s – ”decentraliserade autonoma organisationer”. Inflytande och arbete kan organiseras globalt och människors påverkansmöjligheter ökar. Inte bara konstnärers rättigheter kan stärkas av Web3, de mänskliga dito har en del att vinna också.
Wall jobbar för ett riskkapitalbolag, och han verkar onekligen väldigt intresserad av pengar. Men på scenen lyser något annat igenom. Som andra unga kryptotechies jag sett världen över så verkar det pågå en inre kamp hos dem. De har, precis som Wozniak och Brand på 80-talet, de intellektuella och tekniska verktygen att forma framtiden. Nu är bara frågan vilken väg, vilket piller, de tänker ta.
