Riktiga Fröken Snusk går inte att ersätta
I en värld av kopior gick gränsen tydligen här
Det är så skönt att vi har löst det här med evigt liv. Eller att åtminstone Rasmus Gozzi har gjort det. Med hjälp av den rosa luvan kan hans skapelse Fröken Snusk bli en del av oändligheten. Hon behöver aldrig bli gammal, aldrig bli ful, aldrig få ont eller ha en dålig dag. Gozzi har gjort sig själv till gud genom att ersätta gamla Snusk med en nyare version av Snusk. Den ”tidigare representanten” vill enligt Gozzis utsago stå på egna ben, och då ska väl inte han stå i vägen? Men i stället för att låta tiden ha sin gång, lägga luvan på hyllan och minnas det som varit ger maskeringen Gozzi möjligheten att fortsätta hålla butiken öppen, trots att chefen har gått hem.
I tidigare intervjuer beskriver Fröken Snusk hur hon haft sista ordet när Gozzi (som också skriver låttexterna) presenterat innehåll som även med Snusks mått mätt varit för explicita. Men när han nu fått möjligheten att byta ut kvinnan bakom masken och uppdatera premisserna kan man bara gissa hur urvalskriterierna sett ut. Enligt källor till Aftonbladet verkar han inte vara ovan vid att använda hot för att få sin vilja igenom.
Trots att nya Snusks ansikte är gömt i dunkel har hennes utseende inte skonats från kommentarer. Under videor från hennes första framträdande skriver användare att ”det enda positiva med nya Snusk är att hon är snyggare” och ”Fröken Ozempic”. En parentes i sammanhanget kanske, men en del av charmen med OG Snusk var väl idén om att hon skiter i allt, så även kraven på hur en kvinna som sjunger ”rid mig som en dalahäst” förhåller sig till offentligheten.
Men smalast vinner inte alltid, flera arrangörer har valt att avboka nya Snusk med hänvisningar till att de vill ha riktiga Snusk. I en värld av kopior och look-alikes gick gränsen tydligen här. Bokarna vill ha äkta vara.
Annat är det med gruppen Dolly Style som likt Fröken Snusk intagit Melodifestivalen vid flera tillfällen i olika laguppställningar. I SVT-dokumentären ”Dolly style-fabriken” från 2019 berättade före detta medlemmar om grundarnas krav på ”dockornas” utseende och personlighet. Sedan gruppen bildades 2015 har elva olika kvinnor intagit de pastellfärgade perukerna och agerat som antingen Molly, Holly, Polly eller nytillkomna Yolly. Grundarna betraktade gruppen som vilket annat varumärke som helst, redo för att starta en franchise av Dolly Style i varje land.
I teorin är det karaktärsbaserade och förklädda artisteriet en perfekt pengamaskin för en skivbolagspamp eller popmanager. Helt i linje med sociologen George Ritzers teori om rationaliseringsprocessen. En utbytbar artist skapar både effektivitet, förutsägbarhet, kontroll och kalkylerbarhet. Men även den perfekta pengamaskinen kan medföra oavsiktliga konsekvenser. Det som varit en rationell affärsmodell blir en irrationell flopp när arrangörer och lyssnare nu reagerar med avsmak.
Kanske har de allt mer återkommande diskussionerna om samhällets teknologisering medfört en större försiktighet när vi ställs inför den här typen av fuckande med autenticitet. Det kanske till och med går att betrakta som ett sundhetstecken i vår sjuka tid? Inte för att medvetenheten om utbytbarhetens mörka sida räddade tjejerna i Dolly Style, men den riktiga Fröken Snusk kommer aldrig kunna ersättas med en ny. Oavsett hur hon ser ut.
Café Bambino: Vänstern är ett gäng gnälliga fit*or
Konstpodd: I själva verket
