När 13-åringar slängs i fängelse har vi gett upp

Av Karin Pettersson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kulturen sätter ljuset på unga: ”De är förlorade”

0:39

Det pratas mycket om svenska värderingar nuförtiden.

Det är ofta ytterst oklart vad som avses. Men om jag själv skulle välja en sak som skiljer ut Sverige från andra länder så är det hur vi ser på barn.

I Sverige ser vi barn som kompetenta och komplexa, med förmåga att delta och växa. Det är en i grunden ljus syn som speglas i vår utbyggda barnomsorg och föräldraledigheten, i synen på barns rättigheter och i kulturen.

Kanske uttrycks denna barnsyn, denna ideologi, bäst av Astrid Lindgren. I ett känt tal, Aldrig våld, hållet i Frankfurt 1978, sade hon:

”I ett nyfött barn ligger inget frö varur det automatiskt spirar gott eller ont. Om barnet skall bli en varm, öppen, förtroendefull människa med förmåga till gemenskap eller en känslokall destruktiv ensamvarg, det avgör de som tar emot barnet i världen och lär det vad kärlek är.”

Året efter talet förbjöd Sverige som första land i världen barnaga, inte till så liten del som ett resultat av Astrid Lindgrens berättande och opinionsbildande.

I Sverige har vi fortfarande låg barnadödlighet, och barnsjukvård i världsklass. Barn har rätt till förskola och skola.

Men något stort håller på att förändras i hur vi ser på barnen.

Nyligen läste jag utredningen om att det ska bli möjligt att sätta 14-åringar i fängelse. Den är beställd av Tidöregeringen och kom i våras. Jag gick också igenom de flesta remissvar som kommit in från expertmyndigheter som Domstolsverket, Polisen och Socialstyrelsen.

Jag har läst många utredningar i mitt liv, men aldrig har någon drabbat mig som denna. Anledningen var att det helt enkelt inte fanns några tungt vägande argument – vare sig i utredningen eller remissvaren – för att något skulle bli bättre om dessa barn sattes i fängelse.

Inte för tryggheten på gatan, och inte för barnen.

Polisen skriver: ”Det finns en risk att ännu yngre barn än i dag involveras i brottslig verksamhet”.

Socialstyrelsen: ”Den tillfälligt sänkta straffbarhetsåldern i Danmark bidrog till ökad brottslighet och sämre skolgång för den studerade målgruppen 14-åringar”.

Domstolsverket: ”Regleringen framstår inte som helt logisk med hänsyn till den forskning som finns rörande barns mognad”.

På byråkratsvenska är detta ett vrål från de som jobbar närmast de kriminella barnen, en vädjan: gör det inte!

Det är över 150 år sedan vi höjde straffrättsåldern i Sverige till 15 år. Då var Sverige ett långt fattigare och mer brutalt samhälle än i dag. Ändå fanns en kunskap och en moralisk kompass om barn som i dag har gått förlorad.

Så här fungerar barn: de är växande varelser som inte utvecklats färdigt, moraliskt och kognitivt. Barn har begränsad förmåga att självreglera, kontrollera känslor, agera moraliskt och tänka långsiktigt. De kan inte fullt ut förstå och förutse konsekvenserna av sitt handlande. Barn är dessutom utan skuld till det liv de tilldelats.

För ett par veckor sedan presenterade Rädda Barnen ny statistik. 276 000 svenska barn lever i ekonomisk utsatthet, det är en siffra som har ökat dramatiskt de senaste åren till följd av politiska beslut. I höstas lanserade regeringen fler förslag som med kirurgisk precision gör livet sämre för de allra fattigaste familjerna.

Det är en jakt på fattiga som pågår där barnen i stället för att skyddas blir collateral damage.

Förslaget om bidragstak slår inte mot de moderata kärnväljarnas ungar. Det drabbar de redan fattiga barnen, utan möjlighet att göra sig hörda i samhällsdebatten, ofta med svart hår.

När Johan Forssells son i somras ertappades med att varit organiserad i ett högerextremt nätverk så tyckte hans partivänner att denna tonåring behövde stöd och hjälp att lämna detta ”dåliga sällskap”.

Samma regering har nu gått vidare med utredningen om att sätta 14-åringar i fängelse, trots paniken hos de instanser som faktiskt vet något om vad konsekvenserna kommer bli. Den enda justering regeringen gjorde när de fick utredningen och remisserna på sitt bord var att gå ännu längre. Inte bara 14-åringar, utan också 13-åringar ska också kunna sättas på Kumla. Mellanstadiebarn. Fångdräkter behöver nu sys upp i barnstorlek, rapporterar TT.

Forssells son behöver stöd, de fattiga barnen slängas i fängelse. Våra blonda barn, andras svarthåriga ungar.

Det handlar inte bara om Tidöregeringen. I veckan fick jag ett förtvivlat mejl från en barnrättsorganisation som förklarade att de inte längre vet hur de ens ska nå fram till Socialdemokraterna med sina argument om hur farligt förslaget om sänkt straffmyndighetsålder är. Hade jag några råd om vad de skulle kunna göra, vem de skulle kunna prata med?

Tyvärr hade jag inte det. Hur talar du med den som inte längre lyssnar på argument, som har bestämt att vissa barn ska användas för att statuera exempel? På Socialdemokraternas partikongress i våras gavs partiledningen ett öppet mandat när det gällde att skärpa straffen och slänga barn i fängelse. Partitaktiken är enkel, det ska inte finnas några skillnader mellan Tidöregeringen och Socialdemokraterna när det gäller kriminalpolitiken. Men på vägen offras nu centrala principer, vad det verkar nästan utan eftertanke. Att ens överväga att slänga 14-åriga barn i fängelse är ett ofattbart svek från en rörelse där pionjärer som Alva Myrdal, Birgitta Dahl och Olof Palme argumenterat för barns rättigheter som en motvikt till kapitalets och marknadens logik.

Barnfrågan gör alla upprörda, sa barnteaterpionjären Suzanne Osten i podden Café Bambino året innan hon gick bort. Hon menade att det handlar om skulden. Vuxna reagerar så starkt när det gäller barn som far illa eftersom vi vet att vi är ansvariga. Alla barn ska ha det lika bra, sa hon också. I dag är det motsatsen som gäller. Men i dag straffas barn i allt högre grad för föräldrarnas fattigdom, sjukdom eller svåra trauman.

I en tid när det blir allt svårare att tro att det går att förbättra eller stöpa om samhället, blir barnen både verktyg och projektionsyta för människors drömmar och fruktan. För medelklassföräldrarna är barnen ett närmast utopiskt projekt, kanske för att det privata livet är det enda som fortfarande känns möjligt att påverka. Barnens liv optimeras på skolmarknaden, läxhjälp anställs och i debatten läggs mer tid på att neurotiskt debattera skärmtid än att diskutera barnfängelser. Så ökar skillnaderna i livsvillkor i båda ändar.

Den som vill slänga 13-åringar i fängelse har gett upp, och tror inte att morgondagen kan vara en ljusare plats, eller att en ofärdig liten människa kan växa och ändras. Det är intressant att det inte är de som jobbar med barn – socialtjänsten, skolorna, åklagarna, polisen – som ger uttryck för denna syn. Det är politikerna, som lever sitt liv i symbios med de sociala mediernas enkla sanningar.

Kanske hänger denna svartsyn ihop just med skulden för vad det är vi har byggt. Vi har förstört planeten för våra egna ungar, runt om i världen rustas det för krig som dagens barn kommer behöva utkämpa. Barn får inte rösta, de har knappt några rättigheter, men de ska bära hela ansvaret för ett samhälle som faller isär. Vi sätter skärmar i händerna på dem med en direktlina till det värsta av vad mänskligheten har att erbjuda, sen skäller vi på dem och upprörs sedan över vad det gör med deras hjärnor.

Men hur världen ser ut är vårt misslyckande, inte deras.

När statsminister Ulf Kristersson kommenterade den kulturkanon som Tidöregeringen beställt, var han särskilt nöjd över att Astrid Lindgren och Pippi Långstrump fanns med där. Särskilt viktigt menade han att det var att läsa Astrid Lindgren för dem som har kommit till Sverige och ”för dem som växer upp i hem där det saknas många svenska referenser”.

Men själv pekade Astrid Lindgren på fattigdom, våld och en auktoritär syn på barn som hinder för både barns utveckling och ett mänskligare samhälle. Det är intressant att samtidigt som Lindgren kanoniseras, förpassas det bultande hjärtat i hennes skapande till sophögen.

I all sin litenhet är mest groteska exemplet på vår barnfientliga tid det förslag som Liberalerna lade fram för någon vecka sedan, om att införa straff i skolan och helt ta bort elevinflytandet. För mig är det som att aktivt förblinda sig, skära av en väg in i framtiden. Vem tror ni kommer behöva städa upp den här skiten, var tror ni idéerna och kunskapen behöver komma ifrån? När jag var i de tidiga tonåren var jag aktiv i elevrörelsen. Vi ordnade stora demonstrationer mot 90-talets massiva nedskärningar, mot kommunaliseringen och de växande skolklasserna. I dag vet jag att vi hade rätt, och jag tror att man skulle komma långt även i dag om man försökte lyssna på barnen, se världen genom deras ögon och bygga samhället därefter.

Jag tror att de flesta människor har en annan syn på barn än dessa nihilistiska, uppgivna politiker. Men jag tror också att kampen om barnen, och synen på deras roll och ställning är central i vår tid. Det är en strid om vår själ, och den måste vinnas.