Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Berta, Bert

I Gaza är att hoppas ett sätt att göra motstånd

Läget är förtvivlat men där har man inte råd med hopplöshet

På Malmös gator firade man beskedet om vapenvilan mellan Israel och Hamas, som trädde i kraft den 19 januari

Söndagen den 19 januari trädde vapenvilan i Gaza i kraft.

Hamas och Israel utbytte några av sina gisslantagna fångar. ”Vem tror att vapenvilan är annat än en paus?” kommenterar Per Wirtén händelsen i Expressen. Han insisterar på att det inte finns något hopp i sikte. Ingen lösning, ingen fred, bara fortsatt konflikt.

Jag skriver den här texten fullt medveten om att Israel kan ha hunnit bryta sitt löfte om vapenvila innan den publiceras. Bombningarna i Gaza har pausats men allt ligger i ruiner. I denna korta stiltje söker sig människorna tillbaka till rasmassorna för att gräva fram sina familjemedlemmar. Vapenvilan är en sex veckor lång begravning.

Israel har samtidigt intensifierat våldet på Västbanken. I lördags sköt israeliska soldater ihjäl en tvåårig flicka i Jenin.

 

Trots detta frågar jag mig: vem har råd med hopplösheten?

Medan Per Wirtén konstaterar att det inte finns någonting att fira dansar människor på Möllevångstorget med tårtor på huvudet och avfyrar fyrverkerier. I Gaza envisas människor med att återvända till sina hem, trots att de inte längre finns. Väl på plats berättar de för omvärlden att de ska bygga upp sina hem på nytt.

Före vapenvilan gick Israel ut och sa att ”inga offentliga glädjeyttringar” var tillåtna i Palestina när Israel släppte sina gisslantagna – ja, för vad ska man annars kalla de barn som sitter i israeliska fängelser för att de protesterat mot ockupationen? Eller för den delen de vuxna, som tillfångatagits för att de kritiserat Israel på sociala medier?

 

På Västbanken trotsar fångarnas familjer det israeliska dekretet. De firar återseendet av sina släktingar. I en intervju i The Guardian uttrycker de sina dubbla känslor, hur lyckan blandas med sorgen över folkmordet. De vet allt om förtvivlan. De är helt utom sig.

Och ändå insisterar de på hoppet, på att visa glädje också när den är förbjuden, eftersom allt annat vore att helt retirera för ockupationsmakten. Inte ens i Gaza uttrycker palestinierna samma hopplöshet som Per Wirtén.

Hopp är livsfarligt, det vet den israeliska staten.

Hoppet rymmer idén om att det palestinska folket har en framtid. ”Inga offentliga glädjeyttringar är tillåtna”, säger ockupationsmakten.

I Gaza tittar en kvinna in i kameran och ler.

Ljudet, konsthallen och det offentliga
Ljudet, konsthallen och det offentliga
37:55