Utan sentimentalitet men ändå sorgligt
I den nära fyra timmar långa dokumentären The last of the unjust (visas på filmfestivalen tisdag 28/1 samt söndag 2/2) har Claude Lanzmann delvis återvänt till det filmmaterial han samlade för Shoah. Då, 1985, skapade han en polyfon vittnesskildring av Förintelsen. Nu är det en åldrad Lanzmann som tar tag i de intervjuer han gjorde 1975 med Benjamin Murmelstein (1905-1989), rabbi och äldste i gettot Theresienstadt.
Murmelstein var den som skötte kontakterna med nazisterna. En kollaboratör, en svikare. Eller, som han själv säger i filmen, en Sancho Panza som brydde sig om väsentligheter medan andra jagade väderkvarnar. Överlevnad, att göra sig oumbärlig, var det som betydde något.
Kameran panorerar Rom, dit Murmelstein tog sin tillflykt. De två männen, en medelålders, en äldre, samtalar och småtjafsar. De gillar uppenbarligen varandra, eller beundrar åtminstone varandras idéer och kunskaper, sätt att tala. Filmen utvecklas till en tredubblad berättelse: livet som jude i det ockuperade Österrike samt i gettot, samtalet mitt i ett sjuttiotal som nu är längre bort historiskt än vad kriget var då, samt en nutid av både förfall och starka minnesmärken. Lanzmann besöker synagogor och tågstationer, reser kors och tvärs till nu övervuxna, på ytan neutraliserade platser.
Filmen saknar sentimentalitet men bär en sorg så stor att den inte kan härbärgeras. Den liksom imploderar. Utan att brista.
