Svenska mediers förlorade heder
Martin Aagård om Aftonbladets avslöjande om DN:s chefredaktör och hur SD vann slaget om våra tankar
För sex år sen hotades jag till livet av sajten Politiskt inkorrekt.
Skälet? Jag hade drivit gäck med midsommarfirandet – denna bångstyriga fyllefest vi svenskar vanligtvis brukar älska att fnissa åt.
Nu kan jag läsa i Kenan Habuls fantastiska genomgång av Sverigedemokraternas manipulativa mediesatsningar att grundaren till hatsajten som ville att jag skulle löpa gatlopp var bosatt i den turkiska semesterorten Alanya.
Det uppstår sannerligen en särskild sorts ironi när inbitna utlandssvenskar vill döda inhemska reportrar som de anser vara ”svenskfientliga”.
Det var inget allvarligt hot.
Jag ska inte överdriva.
Men det var första gången jag fick uppleva det journalister i länder med allvarliga demokratiproblem genomlider varje dag.
Visst hade jag hotats till livet tidigare i egenskap av journalist – men att det gjordes som ett led i en organiserad politisk kampanj som var nära knuten till ett riksdagsparti var något helt nytt.
Det var inte en enskild komprometterande publicering som framkallade hotet – det var en ideologisk bedömning av min samlade gärning som fick ett gäng politiska aktivister att med våld vilja hindra mig från att utöva mitt yrke.
Där någonstans började för mig Sveriges förvandling från att vara världens demokratiska förebild till att bli en stat som påminner lite – i alla fall pyttelite – mer om Turkiet, Ryssland, Ukraina, Brasilien, Mexico, Georgien eller något annat land där förföljelse av journalister är ett vardagligt politiskt verktyg. Sverige var inte längre skyddat från paranoida stämningar och misstänkliggörande av nyhetsmedier i syfte att vinna makt och inflytande.
Något år senare fick jag kontakt med en medarbetare på Politiskt inkorrekt som hävdade att alla skribenter bytts ut och att arvtagaren Avpixlat inte hade något med hat, hot eller SD att göra.
Och det har hela tiden varit partiets bild utåt.
Men i dagens avslöjande kan vi se hur Sverigedemokraterna hela tiden fanns med i bakgrunden. Stöttade. Uppmuntrade. Betalade fakturorna. De slarvade visserligen med betalningarna, men hatsajterna var hela tiden en del av PR-apparaten. Som PI-grundaren själv uttryckte det: ”SD:s bästa valarbetare”.
I samma veva intervjuade jag Mattias Karlsson, idag vice partiledare i SD. En öppen och lättsam person, trots våra avgrundsdjupa skillnader i synen på demokrati. Han förklarade Sverigedemokraternas framtidsplaner.
Riksdagen är bara ett delmål. Den stora visionen var att i grunden förändra den svenska mentaliteten genom att nästla sig in i skolan, kulturlivet och medierna. Taktiken hade han lärt sig genom att studera kommunistiska grupperingar på sextiotalet.
”68-rörelsen var väldigt duktiga på att nästla sig in i kulturverksamheter och media. Långsiktigt ser jag att vi arbetar på det sättet”, förklarade han och hänvisade till vänsterteoretikern Antonio Gramsci.
Samma fromma vänstertro på att om det bara funnes en vänsterpräglad morgontidning så skulle det ideologiska klimatet se helt annorlunda ut hade nu frälst extremhögern.
Drömmen om en egen tidning. En egen tv-kanal.
Då kommer allt bli annorlunda! Då blir vi fria!
Att driva tidning är svårt. Till och med de mest rutinerade proffsen i branschen tycker det är knepigt numera. Amatörer gör bäst i att satsa på en annan bransch. Och SD vet uppenbarligen inte vad de håller på med. Historien om deras egna misslyckade mediesatsningar är en lätt löjeväckande berättelse om hur stora drömmar och noll kompetens tillsammans utgör sämsta möjliga färdplan.
Men avslöjandet om Dagens Nyheters tidigare chefredaktör och ansvarige utgivare Hans Bergströms kontakter med Sverigedemokraterna visar däremot på något betydligt allvarligare. Nämligen att gränsen mellan riktiga publicister och högerextrema propagandister aldrig varit knivskarp.
DN:s pompöse chefredaktör – jo, jag tänker försvara rätten att kalla honom pompös. Ingen annan har läxat upp sina konkurrenter med lika uppblåsta formuleringar och underläppsdarrande patos för sanningen, trovärdigheten och det fria ordet – visade sig vara den som enklast hoppade över gärdesgården.
Samme man som drivit landets mest prestigefyllda tidning anmälde sig plösligt frivilligt som politisk strateg åt Sverigedemokraterna – ett parti som driver propagandafabriker förklädda till nyhetsmedier.
Det är ett av de finaste exemplen på genomrutten journalistisk etik jag sett på länge.
Hans Bergström må tala med kluven tunga, men han är egentligen bara ett symptom.
Skillnaden mellan riktiga medier och de förklädda propagandasajter som fansen kallar ”alternativmedier” har sedan slutet på 00-talet luckrats upp allt mer.
Vinklarna som tidigare bara återfanns på Avpixlat hittar man idag etablerade högertidningar. Oftast på ledarsidan men även i reportageform: systemkollapsen, svenskhatet, pk-terrorn, åsiktskorridoren… allihop är tankefigurer som först såg dagens ljus på Politiskt inkorrekt och Avpixlat.
Men det är inte bara vinklarna som kopierats. Den största förändringen har skett i vår nyhetsvärdering.
Flyktingfrågan har dominerat nästan alla nyhetssändningar i SVT sedan ifjol. Företaget har tillsatt en ”migrationskorrespondent” för att understryka att ämnet inte kan behandlas som en vanlig nyhetshändelse.
Går man till SVT:s debatt- och intervjuprogram blir man än mer övertygad om att flyktingfrågan är en ödesfråga för oss som nation, att islam är en religion som utgör ett hot mot vårt sätt att leva och att kvinnor är särskilt hotade av bruna män.
De flesta redaktioner som gör liknande nyhetsvärderingar kommer så klart att försvara dem med näbbar och klor. De hävdar att de är sanna, rimliga och viktiga. Och det kanske stämmer. Men varför skulle läsarna då dra någon annan slutsats än att media tidigare mörkat hur det egentligen ligger till?
Så länge ingen journalist vågar erkänna att vi faktiskt anpassat oss till SD:s verklighetsbeskrivning är det den enda rimliga tolkningen.
SD förlorade slaget om mediebranschen men vann en stor del av kriget om våra hjärnor.
Om man ska hitta svaret på vad det betyder för medierna kan man ju citera den gamle, pompöse Hans Bergström, som han lät innan han blommade ut som Sverigedemokrat: ”Det är en fråga om trovärdighet, och trovärdighet är den yttersta garanten för att ett nyhetsmedium skall överleva”.
Så här skrev han också: ”Den missbrukade mediemaktens väg kantas av offer”.
