23 drunknade drömmar på Fotografiska

Migrationens rörelse i monumental skala

Isaac Juliens storslagna installation.

För tio år sedan drunknade 23 musselplockande kinesiska gästarbetare när de överraskades av det kraftiga tidvattnet i Morecombe Bay i norra England. Stranden de rörde sig på försvann, förvandlades till ett rasande, kallt, virvlande inferno av strömmande vatten. Räddningshelikoptrarna kom för sent. En man överlevde, och lever nu under vittnesskydd efter att den maffialiknande arbetsgivaren fällts för dråp och dömts till 14 års fängelse 2006.

När den brittiske konstnären Isaac Julien väver kring händelserna 2004 gör han det på ett omisskännligt Julien-vis: mytologiskt, förföriskt, estetiskt balanserat och framför allt i en monumental skala.

Ten Thousand Waves är en stor installation, på nio skärmar projiceras film, ibland samtidigt på samtliga, ibland som en hetsig polyikonisk massa av rörlig bild med ljud. Julien tar fasta på migrationen, människors rörelser och resor över jorden. Resor som kan vara en spårvagn i det klassiska Shanghai, eller ett ensamt hotellrum i en skyskrapa. Resor som tar slut utan att någon kommit fram.

Fujianprovinsen i sydöstra Kina, hemort för de migrerande arbetarna, förekommer också i verket – drömska sekvenser där arbetet är något helt annat. Något harmoniskt, urtida som följs av sömnens kollektiva vila, en påminnelse om den eviga sömn människor på en helt annan del av klotet kastats in i.

Nej, det finns ju inget gudomligt eller mytiskt mystiskt med gästarbetare som på grund av olika organisatörers girighet tvingas arbeta under svåra, livsfarliga förhållanden. Men det finns en mytisk dimension i rörelsen och, självklart, i det grymma havet. I naturens otämjbarhet. Annars hade vi inte haft sjöfararnas beskyddare Nikolaus, eller den kinesiska gudomlighet Mazu som i Maggie Cheungs tolkning på olika sätt fladdrar omkring i Juliens film.

Att sjöfarare, fiskare och musselplockare, behöver beskydd var de än är i världen är kanske en banal iakttagelse. Isaac Juliens verk handlar inte specifikt om just de förolyckade kinesiska arbetarna, inte ens om mötet mellan kinesisk kulturhistoria och olaglig extremkapitalism av globalt snitt. Det handlar om allas resor, allas rätt att söka ett bättre liv. Som konstnärens föräldrar, som kom över från Karibien, som de kvinnor och män som sökte bättre arbeten i England. Som de som kommer för att hitta arbete i mer välmående delar av EU.

Drömmarna om dessa bättre liv, som bokstavligen drunknade i Morecombe Bay, är en del av en mänsklig existens och filminstallationen är ett försök att skapa visuellt poetiska sammanhang. I flödet dyker även en metadimension upp: själva filmandet. Allt görs synligt. Alla blir konstnärens marionetter – den kontrollerande, allvetande konstnären – och vems marionetter är vi själva?

Till och med hur vi rör oss i rummet eller hur ljuden kan tolkas, är kalkylerat och manipulerat. Ten Thousand Waves är en övertygande iscensättning där slutligen inget finns kvar. Bortspolade är drömmarna, borttvättad är den på glas målade kalligrafin. Allt stannar upp för att snart börja om och sätten att se verket är antagligen i det närmaste oändliga.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln