Mäktigt intensivt men övertydligt om Utøya
Carl-Michael Edenborg: Traumat och verket förråds
Problemet med regissören Erik Poppes U–22 juli är inte att det gått för lite tid: sju år har gått sedan Utøya-massakern. Oliver Stone väntade fem år till World Trade Center, om 9/11. Gus Van Sant bara fyra år med Elephant, om Columbine-skjutningarna.
22 juli 2011 sprängde högerterroristen A. B. Breivik en bomb vid regeringskvarteret i Oslo, sex människor dog. Sedan tog han sig till Utøya och Arbeiderpartiets ungdomsläger, sköt ihjäl 69 personer, de flesta under tjugo år. Han drevs av hat mot mångkultur och en personlighetsstörning.
Inget fel med filmens ambition: den vill dra publiken genom mardrömmen genom att hålla sig ytterst nära ett av offren: Katja, fantastiskt spelad av Andrea Berntzen, en norsk Jennifer Lawrence.
Skickligt skapas illusionen av en sömlös 72 minuters kameratagning, som i Hitchocks Repet, så att massakern berättas i realtid. Men Hitchocks kamera gick på räls, Poppe höll sin i handen. Bilden skakar och slänger oavbrutet: tur att jag ätit mina åksjuketabletter.
Kameraföringen påminner om Blair Witch Project. Men Utøya-filmen påstås inte bestå av ”found footage”. Ändå beter sig kameraögat som en person, kastar sig mellan träd, ned för branter, krälar i leran – men samspelar inte med aktörerna, främst amatörer.
Filmen saknar musik, vi hör ljuden av natur, vattenskvalp, flåsanden och dödsångestskrik. Men främst skotten: höga knallar som får mig att hoppa högt, närmare, längre bort, närmare igen, korta salvor, pauser. Bara under några få sekunder skymtar skytten, på långt håll, som i Spielbergs Duellen (1971).
Intensiteten och klaustrofobin är mäktiga.
Det rör sig om skräckfilmsestetik, vilket inte behöver vara dåligt. Men för att förstärka effekten har en bitvis kitschig handling lagts på: Katjas letande efter systern; flickan som dör i hennes armar medan mamman hopplöst ringer i mobilen; Katja som sjunger en spröd sång för att trösta en livrädd kamrat.
Kombinationen av påstådd autenticitet, skräckfilmsestetik och melodram saboterar. Inte blir det bättre när några överflödiga brasklappar om högerextremismens framfart kommer under eftertexterna.
Visst: många tänkte genast ”muslimska terrorister” när vi nåddes av nyheten. Och visst: några ledande sverigedemokrater lade skulden för Breiviks massaker på det mångkulturella samhället, som skulle ha skapat honom.
Men kraften hos ett verk att väcka tankar och känslor minskar när dess budskap blir övertydligt. Det är ett framsteg att filmer om terrorism har utvecklats från att fokusera på de tuffa gärningsmännen (som i Day of the Jackal från 1971) till att placera sig bland offren och hjälparna.
Men när omdömet sviktar och filmen tar till lättköpta tekniker och klyschor för att förmedla traumats outtalbara sanning bryts kontraktet och både traumat och verket förråds.
Det gäller tyvärr även Erik Poppes U–22 juli.
