EU-hat sedan Thatchers dagar

Olle Svenning om det brittiska Brexit-sammanbrottet

Margaret Thatcher, 1985.

Theresa May förvandlades på några timmar från tapper premiärminister till en voodoo-gestalt. Det bullriga, stökiga parlamentet vräkte sin vrede mot EU över henne. Och när seansen var över fanns inte längre något Brexit-avtal, kanske inte ens någon premiärminister.

Brexit kallas, något hysteriskt, för svindleri, iscensatt av skurkaktiga manipulatörer. Men manuset till den brittiska flykten undan Europa skrevs för snart 30 år sedan och huvudrollen spelades av Margaret Thatcher. Nyckelrepliken löd: ”Jag vill ha tillbaka mina pengar.” Statisterna hon vände sig till bestod av EU:s regeringschefer. De lyssnade och verkställde ordern.

Den underdånigheten kan den tappra Theresa May inte räkna med. Hon kan endast hoppas på att EU ska benåda henne efter den förödande domen, utfärdad i tisdags av en bisarrt sammansatt jury: labournostalgiker, imperiesvärmare, Little Englander, anarkistiska kapitalister och överklasspojkar.

Alla förenades i tron att det brittiska sociala och ekonomiska förfallet är orsakat av EU. Men också den sorgliga processen leddes av Thatcher. Privatiseringar, avregleringar, slopad välfärd, sönderslagen fackföreningsrörelse och ödeläggelse av hela industriregioner. Thatcher, liksom hennes ideologiska arvtagare Tony Blair, ställde sig i USA:s tjänst, också för besinningslösa krigiska uppdrag. Tyskland och Frankrike valde en helt annan väg.


En gång hörde jag brittiska fackföreningsaktivister uppskattande sjunga ”Broder Jakob” för Jacques Delors, EU-kommissionens ordförande. Han och EU skulle befria dem från Thatchers auktoritära liberalism. Det blev aldrig något särskilt med EU:s sociala ambitioner. Tony Blair stod alltid i vägen.

Den brittiska arbetarklassen lever under sämre ekonomiska och sociala villkor än före västekonomins sammanbrott 2008. När brittiska löntagare såg sig om i vrede riktade de inte aggressionerna mot Thatcher/Blair eller den brittiska finanskapitalismen utan mot Europa.

Storbritannien skulle återta kontrollen; så löd slagordet. Den politiska och sociala kampen ersattes med desperat nationalism. Begriplig som protest mot en socialt inskränkt elit och mot det groteska klassamhället.

Den folkliga nationalismen instrumentaliserades av ett reaktionärt nationalkonservativt skikt. Och denna absurda allians vann folkomröstningen en midsommardag 2016. Theresa May fick uppdraget att verkställa beslutet. Hennes parti imploderade, parlamentet gjorde uppror och Labourledaren Jeremy Corbyn saknar intresse för Europa. Han vill bara regera i det lilla England.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.