Tänk på oss slampor när ni planerar städerna
Amanda Romares roman får Elina Pahnke att se Malmö med nya ögon
När jag en gång åkte tåget ner till Malmö från min hemstad kom jag på mig själv med att ha en molande känsla i magen. Jag var på väg tillbaka till brottsplatsen. Det skulle inte dröja länge innan jag såg någon jag legat med, eller som dumpat mig, eller någon som jag själv hade avvisat.
Tittut – ett ex! Surprise – en gammal vän som det blivit komplicerat med!
Det var så jag visste att Malmö blivit min stad. Genom gatornas alla associationer och platserna jag febrilt försökte undvika – ett riktigt hem.
För slampor som jag är staden alltid ett minfält. Inte bara för att åren ofrånkomligen bjudit på svek, och relationer som aldrig fick ett ordentligt avslut. Utan också för att man med tiden börjar gå allt mer i cirklar. Jag har min mataffär och min park som jag går till. Jag har ett lite stökigt hjärta och en ovana att börja babbla med lite vemsomhelst.
“Det finns ingenstans i Malmö som inte är attached till någon gammal jäkel eller något mindre skönt minne nu för tiden”, skriver Amanda Romare i boken Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Romanfiguren bestämmer sig i trettioårsåldern för att det är dags att hitta en pojkvän. Det dröjer inte länge innan hon skitit där hon äter. Plötsligt inser hon att alla platser är kontaminerade: hon har dejtat bartendern på klubben där hon brukar hänga. Grannen i bostadsrättsföreningen. Kompisens pojkväns kompis.
“Vi körde förbi Gamla Väster där Konsulten bor, och baam, ett litet knivhugg (bara ett litet dock, don’t worry). Vi körde förbi ån vid centralen, där berättade Grannen att han åkt motorbåt några dagar tidigare och blivit anfallen av en svan och hans enda tanke var att han var tvungen att grabba tag om halsen och strypa den. Det var ett större knivhugg”.
Amanda Romare tar fasta på de små hjärtekrossen. Hon hinner träffa killarna ett par gånger, sedan tar det stopp. Bit för bit bryts hon ner, inte för att hon egentligen älskade någon av dem, utan för att hon börjar betrakta sig själv som allt mer oälskbar. Det som försvinner med de halvkassa och förnedrande ursäkterna om varför relationerna aldrig fördjupas är inte bara människan i sig, utan också de fantasier hon hunnit inrama relationen med.
Det var ju aldrig någonting, det var bara något ligg och någon dejt och sen hejdå
Det är enkelt att idealisera den som man bara fått lära känna ytligt – romanens Amanda hinner aldrig upptäcka deras sämsta sidor, de där som växer fram med en djupare relation. Hon hinner aldrig ha tråkigt med dem. Hon ser bara det som de själva väljer att presentera, innan de lika snabbt försvinner från hennes liv. Samtidigt finns inget riktigt facit för hur man får sörja den man aldrig lärde känna.
Hennes kompisar lyssnar på henne när intresset för en ny kille övergår till besatthet, men innerst inne känner hon sig galen. Det var ju aldrig någonting, det var bara något ligg och någon dejt och sen hejdå. Det gör henne avhuggen, halv. Och trött. Det är ett slitarbete att fläka ut sig, lägga sig där för bedömning, måla upp sig själv i ett smickrande motiv. Själv löser hon det med humor. Boken är rolig och lättsam feelbad, fylld av självdistans och halvtaskiga strategier. Höra av sig fast man inte borde! Snacka med sin alltför öppensinniga och sexintresserade mamma! Skriva till en ansiktslös man på Tinder!
Men när jag läser romanen inser jag att det också behövs ett samhälleligt krafttag för att slippa möta sina ex på gatan. Det finns platser där skejtarna ska skejta. Det finns lekparker åt barnen och promenadstråk för den naturintresserade. Men var är slampornas stadsplanering? Ja inte i Malmö i alla fall, där gatorna är designade så fräckt att man nästan aldrig ser slutet av gatan. Förlåt min bristande stadsplaneringsprosa, men de är liksom böjda. Det går därför aldrig att veta om kusten är klar. Bam så står någon där och man måste blixtsnabbt komma på dagens strategi. Titta ner, hälsa nasalt och glatt, argt springa därifrån? Ja, och i Malmö, som är plattare än en litteraturkritiksdebatt, finns inga utkiksposter att speja ifrån.
Man går till torget, varje människa som någonsin varit inuti en har översikt mot ens stapplande fötter över kullerstenen när man letar efter sina kompisar
Låt mig citera ett riktigt bra punkband: ville ha en helt vanlig kväll/ung och kåt en Thåström fast tjej/går på stan och vänder mig om/tio gamla span på en gång. Okej, jag erkänner. Det var mitt eget band, men det vet skåningarna redan. Inte för att de är groupies, utan för att det inte finns så många ställen att gå ut på. Förr eller senare har man sett allt och alla av misstag.
Man går till torget, varje människa som någonsin varit inuti en har översikt mot ens stapplande fötter över kullerstenen när man letar efter sina kompisar. Ständigt redo att upptäcka och bli upptäckt. Nyligen berättade en vän till mig att det finns lite finare platser, mellanrättsställen, där folk börjar hänga när de är mellan trettio och fyrtio. Jag hade ingen aning, trodde att alla bara snurrade runt på samma platser tills de slutade med det och avslöjade sig som sådana som alltid var på väg härifrån.
Själv vill jag ingenstans. Jag rör mig fram och tillbaka i ett evigt kretslopp. Jag har förbannat Malmö en miljon gånger över dessa slutshamande gator, där allting ständigt dras ut i ljuset och man aldrig får vara ifred. Jävla cykelbanan bredvid Folkets park, jävla barer som blivit brännmärkta när vakterna misshandlat någon, jävla glappa lilla hjärta. Jag har avundsjukt blickat mot dem som inte betraktar dessa gator som ett pågående flipperspel.
Men vet ni, ibland, om jag har bra självförtroende, solen lyser och munnen snackar på, är denna avsaknad av gömställen perfekt. Andra gånger, när jag grinar över hur jag gjort mig omöjlig, är staden också perfekt. Då vill jag bara sitta i surret, upptas av alltings återupprepning, se men inte röra.
För när jag läser Amanda Romares bok inser jag också någonting annat – jag hade inte velat byta ut det för hela världen. Varje gång jag går ut från min lägenhet träffar jag alla jag känner. Det går inte att gömma sig för någonting. På något sätt är det förlåtande. På något sätt uppstår där till slut ett hem.
