Kulturkrig? Nej, allt handlar om pengar
Handslaget mellan SD och M gynnar bara välfärdskapitalet
Det sägs att politiken är ett kulturkrig, men jag säger att det mesta handlar om pengar och att resten är en rökridå.
Retoriken i offentligheten har aldrig varit obehagligare, mer uppiskad. Att följa den här valrörelsen är en feberdröm där ens värsta fantasier blir besannade innan man ens hunnit sätta ord på dem själv. Förnedringsstraff för barn? Javisst, varsågoda.
Det är lätt att fastna där. Vid utspelen och avförmänskligandet.
Men provokationerna skymmer något centralt. Nämligen att valrörelsen handlar om ekonomiska intressen som ska skyddas. Och att den kanske viktigaste händelsen i svensk politik det senaste årtiondet var när Sverigedemokraterna 2015 sålde ut sitt motstånd mot vinstintresset i välfärden efter framgångsrik lobbying från Kreab, som grundades av moderaten Peje Emilsson som också äger Kunskapsskolan, en av landets största friskolekoncerner.
Det finns ett handslag i svensk politik som ser ut så här:
Sverigedemokraterna får hetsa mot muslimer och invandrare och driva politiska förslag som ”återvandring” och skamstraff för barn utan att KD/M/L på allvar protesterar eller bryter samarbetet.
I utbyte får svensk höger majoritet i riksdagen för en ekonomisk politik som gör att de kan sänka A-kassa och sjukförsäkringen och samtidigt skydda ägarklassens ekonomiska intressen i svensk välfärd.
Sammanfattningsvis:
Sverigedemokraterna säljer ut sina arbetarväljare.
Högern säljer ut invandrarna.
Vinnare blir den brunblå fyrklöverns företrädare som får ta plats i regeringskansliet.
Men framför allt en annan grupp: välfärdskapitalet.
Dessa svettiga, obehagliga dagar återkommer jag ofta till en allt för lite uppmärksammad doktorsavhandling. Den heter Socialists at the gate och är skriven av Rikard Westerberg, doktor i ekonomisk historia på Handelshögskolan i Stockholm. I den beskrivs hur svensk höger under 80 års tid har pumpat in enorma summor pengar i opinionsbildning. Inte för att de vill få till bättre fungerande marknader eller en mer konkurrenskraftig ekonomi som man hade kunnat tro. Inte heller för att svensk forskning ska få mer pengar, eller något sådant flummig. Nej, det har handlat om en sak: att skydda ägandet till varje pris.
De senaste decennierna har svensk välfärd blivit en av landets viktigaste tillväxtbranscher. Expansionen har varit enorm, stora värden har byggts upp. Socialists at the gate visar att det just är när vinstnivåer och ägande ifrågasätts av demokratin som näringslivet mobiliserar på allvar. Och då finns det hur mycket pengar som helst, och inga gränser. Jag tänkte på det när det för bara några veckor sedan kom en rapport från Riksrevisionen som pekade på att dagens skolpengssystem gynnar friskoleföretagen och är destruktivt för den svenska skolan. Ulla Hamilton, vd för Friskolornas riksförbund avvisade inte bara slutsatsen, utan menade att Riksrevisionens utredning inte varit opartisk, ett faktiskt hårresande uttalande.
Detta handslag, eller ska vi kalla det brunhögerns Molotov-Ribbentroppakt, har i stället radikaliserat liberaler, moderater och kristdemokrater
I dag går nästan var tredje elev i gymnasiet i en friskola, i grundskolan är siffran en av sex. Det innebär två saker. Dels att skolan redan är en enorm marknad. Och dels att det fortfarande finns en mycket stor tillväxtpotential för skolkoncernerna.
Till skillnad från andra marknader är välfärden en verksamhet vars ramar helt sätts av politiken. I Sverige är personbanden äckligt sammanflätade mellan politik, välfärdsmarknad och lobbying. Senast i veckan visade Kalla Fakta hur lätt det är att kringgå reglerna mot anonyma bidrag i politiken. Ulf Kristersson delar själv sommarstuga med en styrelseledamot i ett friskoleföretag.
Det privata ägandet i svensk skola gör att den av dess nya ägare inte längre ses som en plats som ska kunna kontrolleras demokratiskt. Skolan är lobbyisten och skolägaren Peje Emilssons nu, inte medborgarnas. Att systemfelen får betalas av barnen och omöjliggör just den integration som alla partier pratar om, struntar de i.
I många år nu har näringslivets kamporgan Dagens Industri på ledarplats försökt lugna sina läsare med att SD inte är så farliga, och att de övriga högerpartierna skulle ha en ”civiliserande” inverkan på Jimmie Åkessons parti. Senast i somras skrev ledarsidans chef PM Nilsson att SD har en särskild uppgift i svensk politik när det gäller att ”motverka rasism”. Det är inte utan att man undrar hur han tycker att det går.
Sanningen är ju att det som har hänt är exakt det motsatta. Detta handslag, eller ska vi kalla det brunhögerns Molotov-Ribbentroppakt, har i stället radikaliserat liberaler, moderater och kristdemokrater. I brist på ryggrad och eget politiskt projekt bortom skattesänkningar och att skydda sina uppdragsgivare, välfärdskapitalisterna, har de gjort SD:s politik och världsbild till sin egen.
Poängen är att Peje, PM Nilsson, Ulf Kristersson och de andra aldrig på allvar kommer att reagera mot vare sig brutaliseringen av språket eller den ökade segregation i skolan och att det är lönlöst att få dem att försöka göra det. Eftersom just detta är en del av dealen, av handslaget.
Jag kommer tillbaka till det Ulf Kristersson brukar säga: man måste skilja på sakpolitik och idéer. Jag tror egentligen att han menar att man måste skilja på det som gynnar en blåbrun riksdagsmajoritet och välfärdskapitalet och det som bara drabbar andra. Barnen i skolorna som blev kvar, invandrarna som knuffas ner på tunnelbanespåret när retoriken spårat ur. Jag tänker på Peje Emilsson i DN:s reportage, hur han får tårar i ögonen av rörelse över sin egen kamp. Jag borde vara luttrad vid det här laget, men den är stark tobak, den här valrörelsen.