Så tar Kina över Hongkong
Claes Wahlin om diktaturens infiltration i ekonomin och massprotesterna: Sverige måste våga ta ton
Första gången jag var i Hongkong var 1989, alldeles efter massakern på Himmelska fridens torg. Jag har besökt staden från och till sedan dess, senast under några dagars mellanlandning för tre år sedan. Varje gång är staden förändrad. Skyskrapor som inte fanns där året innan, en ny högeffektiv flygplats, ännu ett gigantiskt shoppingcentrum.
Vid mina första besök försökte jag ta reda på hur Hongkongborna betraktade sig själva och sin kultur. Var den kinesisk? Halvbrittisk kolonial? En övervägande majoritet hade flytt eller hade föräldrar som flytt i samband med utropandet av Folkrepubliken 1949.
Om Hongkongborna ville tala tillhörighet eller kultur (vilket var ovanligt), så fanns där bara Kina att falla tillbaka på. De var ju trots allt kineser. Hongkong som brittisk koloni innebar en form av tillräcklig frihet som varken kritiserades eller ifrågasattes, men den eroderade inte det kinesiska, så att säga. Yttrandefrihet, ett demokratiskt rättssystem och således möjlighet att ägna sig åt det som de allra flesta gjorde, att tjäna pengar, räckte gott.
Affärer är vad Hongkong är känt för, såväl för individuell konsumtion som mer betydande av banker och stora företag. Hongkong var länge, är kanske fortfarande, den Rolls-Royce-tätaste platsen på jorden. Möjligen har Kina övertagit den platsen.
Kina står också för den första kulturella förändring som jag, för tre år sedan, mötte. Plötsligt vimlade det av fastlandskineser i Hongkong. De hördes, inte bara på dialekten (mandarin i stället för kantonesiska), utan de märktes på det där sättet som nyrika över hela jorden märks. Och därtill med ett slags nykolonialt beteende, som tyckte de att Hongkong redan tillhörde Kina.
Sedan Storbritannien återlämnade Hongkong 1997 med ett avtal att staden skulle behålla sitt system i 50 år, alltså fram till 2047, så har den fastlandskinesiska närvaron blivit tydligare. Liksom i stora delar av resten av världen, Sverige inbegripet, så kan Kinas strategi att expandera beskrivas som ett slags förförisk kolonialism.
Som mest har nära 2 miljoner, av en befolkning på 7 miljoner, deltagit. Antalet säger en hel del om stämningen i staden
Man investerar kapital för byggande av infrastruktur eller anläggningar som skapar arbetstillfällen för landet eller regionen i fråga. Det var precis den taktiken som användes vid de kinesiska försöken att investera i hamnbyggen i Sverige. Man utsträcker också stora lån till länder som saknar återbetalningsförmåga, inte minst i Asien, vilket gör dem beroende av Kina.
I Hongkong har sedan flera år detta slags allt mer aggressiva förförelse skett på flera nivåer. Man har investerat (om det är rätt ord i sammanhanget) i gigantiska byggprojekt, flera av dem inte ens nödvändiga, som ett snabbtåg mellan Hongkong och Kanton (det tar bara två timmar med vanligt tåg).
Projekten har också omgivits av diverse byggskandaler, som den 55 kilometer långa bro som förbinder Hongkong med Macao, invigd förra året. Under bygget – obegripligt dyrt – dog åtminstone nio arbetare och mellan drygt 238 och 600 skadades (uppgifterna varierar). Därtill utfördes ett säkerhetstest av bron som visade sig vara en ren bluff. Åtminstone en av de som utförde det falska testet är hittills dömd, medan andra står åtalade.
På vad vi kan kalla gatunivå så har man också bokstavligen bussat in fastlandskineser till Hongkong. Enligt uppgift förses de med shoppingpengar så att butikerna med tiden blir allt mer beroende av fastlandskinesernas konsumtion. Det är främst på grund av att Kina inte gör så under demonstrationerna som butiksförsäljningen minskar.
En annan strategi från Kina att på olika vis ta över staden och bokstavligen tränga ut Hongkongborna är genom fastighetsköp. De redan höga bostadspriserna har blivit skyhöga vilket inte minst väckt protester hos studenter och andra yngre.
Demonstranterna, som saknar ledare och har ambitionen att vara synnerligen fredliga, har som brukligt när en diktatur är inblandad, infiltrerats, ofta med hjälp av den lokala maffian, triaderna. De låter sig köpas, liksom många av de av Kina tillsatta politikerna i Hongkong. Det är triaderna som har rusat in i tunnelbanevagnar och shoppinggallerier med slagträn och tårgas.
Förrförra helgen har också polisen, som fått utstå omfattande kritik, för första gången använt tårgas och vattenkanoner. Allt för att med skrämselmetoder minska antalet demonstranter. Som mest har nära 2 miljoner, av en befolkning på 7 miljoner, deltagit. Antalet säger en hel del om stämningen i staden.
Utlämningslagen, som i somras blev det som utlöste demonstrationerna, handlar om att kriminella ska kunna utlämnas till Kina. Enligt förslaget rör det sig visserligen om brott som ger minst tre års fängelse.
Men mot bakgrund av att Kinas rättssystem är korrupt, att där förekommer tortyr och att folk helt enkelt ”försvinner”, så skulle en sådan lag perforera Hongkongs rättssystem och till exempel kunna göra det omöjligt att yttra sig ofördelaktigt om Kina.
Hongkong har efter avtalet med Kina 1997 sett hur ”ett land, två system” snart bara blir ett system. När Kina under Xi Jinping allt mer liknar George Orwells 1984 så har Hongkong nått en politisk medvetenhet som inte förelåg före 1997. Minnet av kulturrevolutionen fick Hongkong som koloni att framstå som jämförelsevis fritt. Det politiska inflytandet var litet, men nog. I dag vill man helt enkelt behålla den friheten, yttrandefriheten och ett rättvist juridiskt system. Alternativet är diktatur under Kina.
Sverige har, liksom i fallet den svenske medborgaren Gui Minhai, varit osedvanligt tyst och av allt att döma undfallande. De svenska affärerna i Kina anses allt för betydelsefulla, pengar pratar högre än politik. Gui Minhai, som med stor sannolikhet inte lär lämna Kina levande, leder till ett räkneproblem som över huvud taget inte borde behöva ställas. Vad är en svensk medborgares liv värt? Hur många liv får ett kontrakt med Kina kosta?
Efter massakern på Himmelska fridens torg reagerade Sverige. Investeringarna i landet var väl inte tillräckligt stora. En massaker i Hongkong, kanske inte särskilt trolig just nu, men med Kina kan man aldrig vara säker, skulle förmodligen tvinga Sverige att protestera. Men skulle de göra mer? Eller har detta lilla fega land blivit så ekonomiskt beroende av Kina att de finner att summan av ekvationen mellan liv, rättigheter och frihet inte tillnärmelsevis når upp till den summan som handelsavtalen ger? Jag skulle vilja se den ekvationen.
Den 1 oktober fyller Folkrepubliken Kina 70 år. Kineser, så väl hongkongkineser som fastlandskineser, lägger stor symbolisk vikt vid siffror. Om inget radikalt har hänt innan dess, så lär det göra det i samband med detta datum.
Alldeles nyligen har flera demonstranter arresterats och chefsministern Carrie Lam överväger att införa undantagslagar, något som som skulle innebära hårdare metoder och flera ingripanden. Det värsta scenariot skulle kanske kunna undvikas om Sverige, liksom många andra länder i väst, vågade ta ton, i stället för att gömma sig bakom EU och därmed söka skydda sina ekonomiska intressen.
Jag är väl naiv, men jag trodde att statens främsta uppgift var att inte bara försvara grundläggande mänskliga rättigheter, utan också att skydda sina medborgare, kosta vad det kosta vill.
