Isolering som dödar – ett socialt experiment
Vi riskerar en social katastrof när samhället släcks ner
I ett forskningsprojekt om kollektivboende säger en kvinna i sextioårsåldern att kollektivhuset hon bor i, ett 43 lägenheter stort hyreskomplex i centrala Stockholm, fungerar som en själslig korsett. Husets gemenskap hjälper henne att hålla ihop livet.
Det är lätt att överföra metaforen till samhällslivet. Alltifrån arbetsliv och skola till bibliotek och restauranger fyller centrala sociala och existentiella funktioner. Särskilt, kanske, i ett land som Sverige med rekordhög andel ensamhushåll.
Det historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh kallar statsindividualism, ett utmärkande drag för den välfärdsinbäddade individualismen i Sverige, verkar göra oss särskilt benägna att söka närhet och gemenskap utanför familjen – den sorts civila gemenskap som covid-19 nu riskerar att rasera.
Här någonstans blir viruset på allvar ett hot mot vårt samhälle, som vi känner det. Inte nödvändigtvis sjukdomen i sig – även om den naturligtvis är allvarlig och bör bekämpas med de mest ändamålsenliga medel – utan det sociala experiment den ger upphov till.
Det visade sig att det inte bara var hettan som var livsfarlig utan också den sociala isoleringen.
När samhället med kort varsel stängs ner bit för bit som ett resultat av snabbt framtvingade politiska beslut, kommer vi att tvingas räkna inte bara smittans framfart, utan också hanteringen av den i stort mänskligt lidande, troligtvis även i dödsfall.
I boken ”Heat wave. A social autopsy of disaster in Chicago” visar den amerikanske sociologen Eric Klinenberg på de brutala konsekvenserna av värmeböljan sommaren 1995. Dödssiffrorna överskred dubbelt branden 1871 och tjugofalt orkanen Andrew 1992 och förvånade experterna.
Det visade sig att det inte bara var hettan som var livsfarlig utan också den sociala isoleringen. US Centers for disease control and prevention gjorde en förteckning över högriskfaktorer. Att inte ha luftkonditionering var en, men utöver det listades bland annat ensamhushåll, att inte lämna hemmet på daglig basis och avsaknad av sociala kontakter i närområdet.
Som alltid drabbades de mest utsatta. Värmeböljan slog särskilt hårt mot afro-amerikanska områden som redan övergivits av arbetsgivare, butiker och boende. I Chicago var det inte nödvändigtvis de med störst medicinska behov som drabbades värst utan de socialt marginaliserade och isolerade.
I debatten om covid-19 har fokus hittills varit medicinska riskgrupper. Det är naturligtvis motiverat. Inskärps den ”sociala distanseringen” ytterligare, i form av stängda skolor och allmän karantän, bör vi dock vara beredda på att vidga perspektiven.
Riskgrupperna bör då innefatta inte bara alla de som just blivit av med osäkra jobb, utan även hemlösa, våldsutsatta kvinnor som stängs in i hemmet med sina förövare och människor med missbruksproblematik och i depressioner – samt inte minst deras barn – som nu förlorar livsviktiga rutiner och sociala kanaler.
En social lågkonjunktur skulle även slå hårt mot den grupp som pekas ut som värst drabbad av viruset. Enligt en ny amerikansk rapport leder social isolering till 32 procents högre risk för stroke och 25 procents högre risk för dödlighet i cancer för människor över 65.
Staten sätter onekligen press på sina medborgare och i enlighet med en nyliberal logik handlar det återigen om individens skyldigheter – i stället för kollektiva rättigheter.
Självklart behöver vi hjälpas åt i situationer som denna, dock är det lika uppenbart att behovet av individuella uppoffringar tilltar när de gemensamma trygghetssystemen brister och att detta slår hårdast mot de som redan är sårbara på grund av nedskärningar och privatiseringar, de utan fasta anställningar, de som trillat ur försäkringssystemen.
… i mantrat om individens ansvar riskerar också frågan om statens och de politiska partiernas tidigare grava misstag att gömmas och glömmas.
Behovet av uppoffringar märks även i vården där en redan underbemannad personal ställs inför orimliga krav i en sedan länge (och ofta påtalad) pressad situation, där vårdkvalitet (och -säkerhet) fått ge vika för marknadsmässiga anpassningar. Som historikern Victor Pressfeldt skriver i Göteborgs-Posten har Sverige i dag lägst antal vårdplatser per capita i EU.
I debatten uttrycks förhoppningar om att krisen ska leda till något gott. Vissa pekar på möjliga klimatvinster, andra på den solidaritetsrörelse som uppstått med allt från hjälp åt äldre grannar till uppmaningar att visa stöd för sjukvårdspersonalen.
Allt det är bra och hoppgivande, men i mantrat om individens ansvar riskerar också frågan om statens och de politiska partiernas tidigare grava misstag att gömmas och glömmas.
I Chicago förvärrades situationen av en långtgående social nedmontering. Invånarna sågs i första hand som konsumenter. När Klinenberg svarar på en intervjufråga om värmeböljan ska förstås som en naturkatastrof eller resultat av ett samhälleligt misslyckande, säger han: ”Den djupaste källan till tragedin var en pågående katastrof som staden redan accepterat, tagit för given och officiellt glömt bort”.
Det är inte bara virus som föranleder smittrisk. Även politiska beslut tenderar att överföras från land till land. Utan hänsyn till att olika samhällen har olika förutsättningar att klara covid-19 sträcker sig nation efter nation efter samma lösningspaket, trots oenighet bland smittskyddsexperter.
Runtom Europa hörs alarmerande rapporter om stängda gränser och social isolering. I Frankrike förklarar Emmanuel Macron att landet ”är i krig”. Ingripanden och en nationalistisk metaforik som riskerar att spela högerextrema krafter i händerna.
Politik, liksom medial krisbevakning, handlar om vinkel.
Även om stigande temperatur och viruspandemier slår med en kraft som delvis ligger bortom vår kontroll är det upp till oss att välja hur vi som samhälle möter dessa hot. Vi kan resignera till en nattväktarstat och styra med stängda gränser och militärbevakning, understödda av människors rädsla.
Eller genom att stärka våra öppna samhällen och slå vakt om allas lika villkor också i tider av krishantering. Precis som i Chicago är det de mänskliga reaktionerna, de sociala konsekvenserna av såväl värmeböljor som globala smittor som ytterst hotar vår överlevnad, eller mer hoppfullt: som kan rädda oss.
Sociolog vid Uppsala universitet och Score, författare till essäromanen ”Merleaus mamma” (släpps i augusti, Ellerströms)
