Du får en chokladboll eller ett slag på käften

Chockerna har blivit färre i Lars von Triers nostalgiska rike

Stilen känns igen i Lars von Triers ”Exodus”.

De två korta säsongerna av Lars von Triers Riket som sändes i mitten av 1990-talet förändrade kanske inte tv-historien men de blev snabbt kultförklarade. Av en anledning: kombinationen av humor och kuslighet, billig sketch och sylvass satir var förförisk. Formen kändes ny och originell.

Säsong två slutade i en halsbrytande cliffhanger – mitt i en dödsambulans och strömavbrott – och hoppet fanns att en säsong tre inte var långt borta. Så blev det inte, Ernst-Hugo Järegård gick bort 1998 och utan hans bärande roll som den arrogante och koleriske överläkaren Stig Helmer måste det ha varit svårt att föreställa sig något riktigt Riket.


En hel generation senare kommer så säsong tre, Riket Exodus. Äntligen, har jag tidigare jublat. Nu, vid premiären, undrar jag vad jag hade väntat mig. Skämten om Sverige och svenskar (politiskt korrekta töntar) känns dammiga och den kusliga stämningen infinner sig inte på en gång. Men stilen känns ändå igen, den alldeles egna von Trierska humorn som liksom droppas i en sorts baktakt, absurdistisk, lite barnslig, överraskande.

Denna tredje säsong inleds med ett metaperspektiv som ibland också återkommer: tv-serien Riket har ställt till det för sjukhusets personal. Sömngångaren Karen har sett den gamla serien och tar sig till Rigshospitalet för att få tag på gamla fru Drusse och Lillebror. Hon möts av en trött vakt som svär över idioten von Trier som förstört så mycket, men plötsligt befinner vi oss ändå i ett enda fiktionsplan när Stig Helmers son dyker upp, spelad av Mikael Persbrandt. Ett plan som förstärks av att flera skådespelare återkommer från de tidigare säsongerna, nu lite mer fårade.


Som vanligt arbetas det knappt med det som sjukhus brukar arbeta med, vården. Som ett omkväde dyker en plågsam förlossningsscen upp – förlossningar pågår som bekant i halva evigheter utom på film – och vi får se en och annan felbehandling. Lars von Triers sjukhusskräck sipprar in.

Då, på 1990-talet, var Riket lite av en anti-serie som drev med genrens konventioner. Nu, när många av oss är helt impregnerade med bredden i seriernas berättande skiljer den visserligen fortfarande ut sig, men inte på samma chockerande, oförglömliga, vis.

Riket lever i sin egen bana, sitt eget universum. Nostalgin är påtaglig, tillbakablickarna, vinjetten, von Trier som i slutet uppmanar oss att ta det goda med det onda. Men nu från en plats bakom det Twin Peaks-inspirerade draperiet. Det finns gränser för hur mycket man kan trolla med tidens obevekliga tand.


De fem delarna i den nya säsongen drar oss sakta mot det oundvikliga. På vägen mot finalen blir ett par teman synliga: det kryllar av dubbleringar, ofta spegelvända. Det goda och det onda är absoluta motsatser men bär ändå varandra inom sig.

Riket förmedlar också en språklig, speglad, dubbelhet (man kan kalla den dialektisk) i de ofta återkommande alternativa handlingsmöjligheterna. Antingen ger jag dig en chokladboll eller så slår jag dig på käften, ungefär. Ont och gott, gott och ont.

Relationen mellan svenskar och danskar löper som sagt även denna gång genom alla avsnitt. Broderfolken som glidit isär, storebror och lillebror. Anonyma Svenskar samlas och stöttar varandra. De anar inte vad som väntar.


”Riket Exodus” streamas på Viaplay, första två avsnitten (av fem) den 9 oktober

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.