USA lyckas ständigt att missförstå Mellanöstern
Nu krävs andra idéer än en tvåstatslösning
I den utdragna tragedin mellan israeler och palestinier har USA varit ständig tredje part. Har det gjort saken bättre? Det frågar sig två personer med insyn sedan årtionden, amerikanen Robert Malley som varit rådgivare åt tre demokratiska presidenter, och Hussein Agha som varit rådgivare åt palestinska förhandlare, från Yassir Arafat till Mahmoud Abbas.
De skyller inte alla misslyckanden i fredssamtalen på USA. Men de har svårt att se en större klyfta mellan förmåga och resultat än USA:s roll i Mellanöstern. I en tänkvärd bok, ”Tomorrow is yesterday: Life, death, and the pursuit of peace in Israel/Palestine” (Farrar, Straus and Giroux), sammanfattar de USA:s maktlöshet med orden ”Mobbaren blev mobbad utan att göra något åt det”.
Den stora gåtan med amerikansk Mellanösternpolitik, enligt Malley och Agha, är hur det går att veta så mycket men förstå så lite. Att ta del av flöden av information är inte detsamma som att fatta. Amerikanernas brist på insikt har visat sig många gånger: vid Saddam Husseins invasion av Kuwait 1990; Irans utnyttjanden av det maktvakuum som USA skapade i Irak efter Saddams fall 2003; talibanernas maktövertagande i Kabul 2021; övertygelsen i början av det syriska inbördeskriget att diktatorn Bashar al-Assad snart skulle falla (det skulle dröja till den 8 december 2024). ”Amerikanska politiker läser och fattar knappt, de läser vidare och förstår ännu mindre”, summerar författarduon.
’Världen efter den 7 oktober byggdes på lögner.’
Till amerikanernas tillkortakommanden lägger de ett upprepat mantra – åtminstone fram till president Trump – om att lösningen mellan israeler och palestinier är en tvåstatslösning. Men en gräns baserad på Gröna linjen, den stilleståndslinje som ritades 1949 och som varade fram till ockupationen 1967, är inte det ultimata målet för vare sig israeler eller palestinier, eller i vart fall inte för merparten av dem. I västvärlden framstår detta mantra som en illusionskonst. Den kanske lurar oss men inte parterna.
Mot denna bakgrund kan man se Hamas blodiga attack den 7 oktober och Israels förödande attacker på Gaza. De har inte upphört trots Trumps plan för eldupphör och en tänkt fortsättning mot fred. När i stället extrema bosättare utökat sina attacker mot palestinier på Västbanken, där den israeliska armén fördrivit tiotusentals från sina hem, medan risken för fortsatt etnisk rensning liksom nya palestinska terrordåd ligger latent, borde ledare i väst tänka nytt. Men så är inte fallet, konstaterar Malley och Agha. ”Världen efter den 7 oktober byggdes på lögner.”
USA:s metod att beväpna Israel och sedan be israelerna vara återhållsamma med vapnen sammanfattar de med ett arabiskt ordspråk: ”Att mörda någon och sedan gå på dennes begravning.” Palestinierna litar inte på USA som en barnmorska för deras framtid. Och judiska israeler i gemen litar inte på palestinier ens med en slangbella. Hur ska de då kunna lita på en palestinsk stat?
Efter denna bistra bild är det lätt att hålla med författarna om att tiden är mogen för kreativa och okonventionella idéer. De ser självkritiskt tillbaka på alla försök under fredssamtalen från 1993 och framåt att fokusera på ”här och nu”. Den israelisk-palestinska konflikten kan inte kokas ned till matematiska formler för att dela landet. Den handlar om historia, religion, känslor, förlust, trauman och behov av rättvisa.
Där finns de som förordat parallella stater för Israel och Palestina …
Medan västvärlden talar om en aldrig förverkligad tvåstatslösning bygger Netanyahu vidare på sin judiska nationalstat, trots att palestinierna och judarna är ungefär lika många mellan floden och havet. Malley och Agha listar i stället andra modeller: en federation, en konfederation eller decentralisering med olika grader av etnisk, religiös och regional autonomi. Sådana idéer har ventilerats i bakgrundssamtal med israeler och palestinier. Där finns de som förordat parallella stater för Israel och Palestina, eller två oberoende stater med öppna gränser mellan sig och gemensamma institutioner samt rätten för medborgare i båda stater, inklusive palestinska flyktingar och judar från diasporan, att bosätta sig var de vill.
Författarna dammar också av den gamla, kontroversiella idén om en jordansk-palestinsk konfederation. Många israeler skulle ha lättare för att överlåta territorium till Jordanien än till en palestinsk stat och ser hellre en jordansk kung som motpart än en PLO-ledare. Det svär mot PLO:s mångåriga kamp för att hålla sig oberoende från alla arabstater. Men när nu det sekulära PLO är kraftigt försvagat medan det islamistiska Hamas stöds av många palestinier, kanske främst på Västbanken, och högertrenden är stark i ett splittrat Israel måste nya tankar prövas.
Bitte Hammargren är fri skribent och Mellanösternanalytiker.
Café Bambino: Lättsmickrade politiker, förföriska journalister och Kennedyklanens förbannelse
Konstpodd: I själva verket
