Porrfilter är bara början på mer statlig kontroll
I andra länder har krav på filtrering av internet börjat med moraliska argument – precis som i Sverige
I Sverige installerar allt fler skolor ”porrfilter” för att hindra eleverna att porrsurfa. Dessutom kräver politiker och lobbyorganisationen ”En porrfri barndom” att telekomföretagen ska spärra accessen till sajter som räknas som porr. Polisen har en hemlig lista på webbplatser som anses vara skadliga, och det är den som används för Telia och de andras censurering av surftrafiken. ”Vi måste skydda barnen”, säger vissa. ”Internetcensur är ett sluttande plan”, säger andra.
Användandet av ordet ”PORR!” skapar uppmärksamhet och engagemang men är inte den svåra delen av frågan här. Låt oss fokusera på det tråkiga men avgörande ordet ”filter”.
I Storbritannien har den motsvarande spärrlistan läckt. Den fokuserar en hel del på terrorstämplade organisationers propagandainnehåll, några av dessa är dock inte terrorklassade i Sverige. I Ungern innehåller listan regeringskritiska satirsajter som anses vara yttrandefrihet i resten av Europa.
Vad de nyss nämnda länderna har gemensamt är att opinionen för filtreringen av internet började med moraliska argument. Alltså precis den typ av argument som nu ligger bakom införandet av porrfilter i Sverige. Att den svenska polisen har en hemlig lista som definierar hur den svenska moraliska normen online ska se ut är anmärkningsvärt. Det påminner om andra breddgrader, andra tider.
Alaa Abd El-Fattah är en av arabvärldens mest kända bloggare och teknologiska aktivister. Under den arabiska vårens början såg han till att regimkritiska texter kom förbi statsägda telekombolags innehållsfilter. Han var, och är, livsfarlig för Egyptens makthavare så han slängdes snabbt i Torah-fängelsets avdelning A för politiska fångar. Där sitter han fortfarande, men Alaa har fortsatt sitt motstånd i fångenskap. De kan inte stoppa honom, hans ord når fortfarande ut och sprids online.
Svenska konsulter och teknik köptes in för att installera innehållsfilter i telekomföretagens serverhallar
Alaa Abd El-Fattahs handskrivna texter smugglades ut från fängelset under ett decennium, och har blivit boken You have not yet been defeated (2021). I kapitlet ”Graffiti for two” beskriver han när president Muhammad Mursi beordrar att den revolutionära graffitin ska målas över. Men Mursis censuraktion har motsatt effekt – nästa dag har ännu fler kommit till torget där de och all världens media kan läsa den nya graffitin på den nymålade väggen: ”Tack för en ny duk.”
Online hände samma sak: de subversiva och ”omoraliska” slagorden och bilderna spreds, så Egyptens informationsdepartement stängde helt enkelt ned internet. Aktivister, inte minst svenskgrundade hackerkollektivet Telecomix, skapade alternativa sätt att komma online, och regeringen insåg snart sitt eget skriande behov av uppkoppling.
Så de slog på internet i landet igen, och revolutionen fick en ny duk. Regeringen bytte strategi. Svenska konsulter och teknik köptes in för att installera innehållsfilter i telekomföretagens serverhallar. Landets moraliska och/eller religiösa ledare kunde nu fylla på sina censurfilters ordlistor med fler och fler förbjudna uttryck, och leta upp människorna som försökte sprida dem.
Studerar man de digitala aspekterna av den arabiska våren så följer utvecklingen i Europa tyvärr samma logik: när samhället känns oroligt, av inflation, pandemi, gängkriminalitet eller något annat uppstår en efterfrågan på moraliskt stabila värden. Den efterfrågan speglas och späs på av engagemangsoptimerande matematik bakom sociala plattformar.
Det händer just nu i Polen, där hatet mot unga progressiva polacker online gör att landet är på väg att slitas isär. Vi har sett det i Ryssland och i USA. Kanske borde den svenska polisen ha gangsterrap i sina listor? Nidbilder av profeten Muhammed? Tekniskt är det inget problem att identifiera ljud och bilder som misshagar; det funkar utmärkt i exempelvis Egypten.
Allt fler svenska röster vill att staten styr upp det hela, bringar ordning för våra unga med hjälp av gamla beprövade metoder. Som till exempel censur. Eller, som skribenten Sam Sundberg efterlyste: ”Ett public service för internet”, med krav på digital legitimation så ingen slipper undan yttrandefrihetspolisen och deras hemliga listor. Det låter märkligt, men förslaget publicerades inte under röda fanor i Proletären, utan i Svenska Dagbladet – en tidning vanligtvis inte direkt full av Stasi-kramare.
Internet tar bort mellanhänder som statskontrollerad eller vinstfokuserad gammelmedia, det demokratiserar rösten men också spridningen av den
Senare i boken You have not yet been defeated finns ett brev Alaa Abd Al-Fattah skrev från fängelset till organisatörerna av yttrandefrihetskonferensen RightsCon 2017.
”Internet har inte förändrat utrymmet för politiskt missnöje, utan snarare förändrat möjligheterna till sociala avvikelser. Vi måste försvara mediet som en säker plats där människor kan experimentera med könstillhörighet och sexuell identitet, utforska hur det är att vara gay eller ensamstående mamma eller en ateist eller kristen i Mellanöstern. Men också hur det är att vara svart och arg i USA, att vara muslim och utfryst i Europa. Eller att arbeta i en kolgruva i en värld som måste minska utsläppen av växthusgaser.”
För alla som avviker från normen – det politiskt, socialt, religiöst eller moraliskt accepterade – innebär internet exempellösa möjligheter för den som vill göra sin röst hörd eller upptäckta att det finns andra som känner samma sak. Internet tar bort mellanhänder som statskontrollerad eller vinstfokuserad gammelmedia, det demokratiserar rösten men också spridningen av den.
Den på båda sidor infantila nivån i debatten om unga och porr får någon annan reda i. Porrfilter kommer inte åt exploateringen i porrindustrin och frågan om statlig censur av internet är inte i första hand en moralisk fråga. Och nej – Egypten är inte Sverige, men de tekniska lösningarna är desamma.
Som historikern Melvin Krantzberg sa: ”Tekniken är varken god eller ond, inte heller är den neutral”. Så om vi inte vet hur vi ska hantera teknikens möjligheter, ska vi nog inte tanklöst implementera dem framför våra barn, i nätverk där de ska åtnjuta sina mänskliga rättigheter.
