Mammorna kommer inte undan politiken
När nationalkonservatismen vinner mark är det intressant vilket moderskap som framställs som universellt
En torsdag i slutet av september besöker den amerikanska författaren och professorn Tina Campt Malmö konstmuseum. Hon berättar om Debbie Africa, en aktivist som kämpade för svartas frigörelse i USA på 70-talet. 1978 greps Debbie Africa, tillsammans med åtta andra personer, och de hölls kollektivt ansvariga för en polismans död. Samtliga dömdes till fängelsestraff mellan trettio och hundra år.
När Debbie Africa fängslades var hon i åttonde månaden.
För att inte omedelbart bli fråntagen sin nyfödda bebis födde hon sonen i hemlighet i sin cell, utan smärtlindring eller sjukvårdspersonal. De andra fångarna samlades utanför och sjöng sånger, hostade och gav ifrån sig höga ljud. De lyckades överrösta jämret, barngråten och kvinnans värkar. Där uppstod en kollektiv ljudmur, och modern fick tillbringa tre dagar med sin son innan han upptäcktes av vakterna.
Debbie Africas första tanke efter att ha fött sitt sitt barn var följande: hur ska jag göra mig av med moderkakan?
Jag tror inte att det är den praktiken Anna Björklund refererar till när hon svarar på min artikel De vita kvinnorna som hatar moderniteten. I min text ville jag belysa en tydlig litterär trend – skildringarna av en sorts nostalgiskt föräldraskap. Jag exemplifierade med tre på ytan väldigt olika böcker – Ina Rosvalls Livbärarna, Anna Axfors En dag i öknen och Anna Björklunds Kvinnomanualen. Trots sina olika ansatser och formspråk genomsyras de av samma tema: moderskapets omöjlighet i moderniteten. Är det en slump, frågade jag, att dessa tillbakablickande moderskapsskildringar skördar litterära framgångar parallellt med nationalkonservatismens segertåg i politiken?
Mödrarna svarade mig genast: de vill inte politiseras och användas som slagträn i debatten.
”Moderskap är en praktisk verksamhet, inte ideologisk”, hävdar Björklund. Anna Axfors är inne på något liknande i Sydsvenskan: hon är författare, och som sådan vill hon inte debattera samtiden utan snarare spegla den; ”att läsa och känna igen sig, inte nödvändigtvis i detaljer, utan kanske bara i en kärna”.
Vilken är då denna apolitiska kärna? Ina Rosvall nosar på den i sitt svar: ”För den privilegierade kvinnan kan graviditeten vara första gången hon möter livsvillkoren. Det spelar ingen roll vad hon vill. Hon bestämmer inte här”.
Förlossningen och mammablivandet är ett omtumlande möte, så långt tror jag att samtliga författare är överens med mig. De skulle kalla det existentiellt, vilket det naturligtvis är. Men gestaltningen av det här mötet avslöjar också någonting om moderns materiella villkor.
Vem är den kvinna som känner av ofrihetens pris först när hon själv föder? Jo, någon som fram till detta ögonblick uppfattat sig som en oberoende individ i världen, förmögen att ta de beslut som är mest gynnsamma för henne själv. Den här positionen – fri från statligt våld, ofri i förhållande till sin unge – formar moderskapslitteraturen.
Det är talande att Anna Björklund vänder sig inåt, mot familjen, och börjar diskutera uppfostringsmetoder
”Det är så lätt att sluta tänka på kultur och istället börja tänka på natur”, skriver Anna Axfors. Hennes bok är en sorts blixtinsikt om nyliberalismens förljugenhet: människan var visst inte en oberoende varelse, trots allt. I denna plötsliga chock över att vara ofri börjar hon tråna efter det förflutna. Om jag nu upphört att vara fri, tycks hon resonera, ta mig då tillbaka till en tid innan denna påstådda valfrihet ens fanns på tal.
Enligt Anna Björklund är denna reaktionära impuls en universell förutsättning: moderskapet är ”naturligt konservativt, att skydda sig från samtidens värsta vansinne är en fråga om överlevnad”.
Vansinnet, definierar hon sedan, är sådant som iPads och socker. Det är talande att Anna Björklund vänder sig inåt, mot familjen, och börjar diskutera uppfostringsmetoder.
Hur ska jag göra med moderkakan?, tänkte Debbie Africa en gång i tiden, och svaret var omedelbart kollektivt: en av fängelsets fångar lyckades smuggla ut moderkakan och spola ned den i fängelsets toalett.
Hur ska jag begränsa barnens kakätande? svarar Anna Björklund i en annan tid.
Det anstår mig inte att berätta för någon annan hur de ska ta hand om sina egna ungar. Jag har aldrig någonsin intresserat mig för om den nämnda trion är duktiga mödrar. Och tro det eller ej, jag föreslår inte ens att de ska skriva några andra böcker. Det står dem fritt att reflektera över världen så som de ser den.
Och om dessa nya reproduktiva villkor inte märks av överhuvudtaget, vilka mödrar får vi läsa om i stället?
Jag är inte ute efter att Anna Björklund ska lägga om sin författarkarriär och ”göra upp med det jag kallar kapitalismen och rasismen”. ”Vilket samhälle man vill ha och vad som är fel är någon annans jobb”, skriver Anna Axfors, och har delvis rätt – jag sitter inte och väntar på ett Axforskt flyktingepos eller en radikal förskolepedagik à la Rosvall.
Nej, jag intresserar mig snarare för vilket moderskap som framställs som universellt, i en politisk tid där allt fokus riktas mot familjen. Med andra ord, när själva familjens existens är uppe för debatt, när politiker lägger fram förslag om tvångsåtgärder och bestraffar mödrar ekonomiskt, avspeglas detta då i kulturens berättelser om moderskap? Och om dessa nya reproduktiva villkor inte märks av överhuvudtaget, vilka mödrar får vi läsa om i stället?
Svaret vet vi redan. Vi har fått läsa om mödrar som ger uttryck för en längtan bort. De vantrivs i samtiden, och ändå är det någonting annat som är tongivande för deras litteratur. Det är deras begär efter en svunnen tid.
Det har jag valt att benämna.
Kulturens mödrar svarar: ska vi verkligen behöva skriva om andras ungar?
Så bekräftar de genast synen på sig själva som alltings ursprung.
