Soldaterna som mördade barn i självförsvar
SS-männens vittnesmål lär oss känna igen nationalismens krigsretorik
När SS-mördaren Otto Ohlendorf ställdes inför domstolen i Nürnberg, fick han frågan om hur motivet bakom nazisternas metodiska slakt av Europas judiska befolkning egentligen såg ut.
Svaret var oväntat iskallt.
– Självförsvar.
Han utvecklade sitt häpnadsväckande påstående för åklagaren Benjamin Ferencz: judarna stödde Sovjetunionen som närsomhelst hotade att angripa Tyskland. För att undvika en växande opposition var det bäst att slå till först.
På frågan om barnen också var att betrakta som militära hot var hans svar lika enkelt. Om vi dödar deras föräldrar kommer de att växa upp och bli fiender till Tyskland.
Ohlendorfs frispråkighet var ovanlig bland bödlarna.
Få av dem pratade om sina ideologiska motiv bakom massmordet. Desto oftare ursäktade de sig med att de var simpla byråkrater som bara ville göra ett bra jobb. En del av ”den banala ondskan”, som filosofen Hanna Arendt uttryckte det.
En av dem var Rudolf Höss, kommendant i dödsfabriken Auschwitz, som under ofattbart grymma former administrerade mordet på över en miljon människor. Men inte heller han var den ointellektuelle hantverkare han försökte utmåla sig som.
I en ny bok av den svenske journalisten Niclas Sennerteg, Allt jag känner är att mina fötter gör ont, (Natur & kultur) som utgår från förhören med Höss i Nürnberg, framkommer en delvis ny bild. Höss var minst lika ideologiskt driven som Ohlendorf, djupt infekterad av samma rasideologi och konspirationsteorier.
Visst var många av bödlarna byråkrater. De kom ur lägre medelklass. De var revisorer, småföretagare, tjänstemän och militärer, men såg sig snarare som soldater än administratörer. Judarna, romerna och kommunisterna var ett akut hot. Tyskland stod under attack. Och en soldat måste försvara sig.
När Heinrich Himmler någon gång under 1941 ger honom ordern att inleda judeutrotningen är det brådskande, berättar Höss i förhören. ”Om judarna inte utrotades nu skulle det tyska folket utplånas av judarna”.
Det är svårt att inte tänka på Ohlendorf och Höss efter den gångna veckans debatt om Sverigedemokraterna skulle få närvara vid riksdagens minnesstund över Förintelsen. En debatt som handlar om betydligt mer än att partiet grundades av nazister.
SD:s ideologi är inte längre Otto Ohlendorfs. Men den tankefigur som styr deras politik följer fortfarande samma paranoida mönster. I stället för ”kulturbolsjevism” pratar de om ”kulturmarxism”. I stället för att fantisera om hur judar ligger bakom en stundande sovjetisk invasion predikar de att socialdemokrater, George Soros och EU importerar muslimska invandrare för att krossa Europa. Det pågår ”en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad”, för att citera Mattias Karlsson.
Segra eller dö.
Och de nationalistiska krigarnas vilja att närvara vid ceremonin är en del av en allt mer intensiv dragkamp om minnet av Förintelsen, där många nationaliströrelser gör sitt bästa för att omtolka historien.
Högtidlighållandet av Röda arméns befrielse av Auschwitz blev känsligt även i Jerusalem. När Vladimir Putin påpekade att många länder frivilligt bistod nazisternas bödlar blev reaktionerna starka i Polen och Ukraina, där det numera är olagligt att påpeka den egna befolkningens skuld i massutrotningen. Både Polens Andrzej Duda och Ukrainas förste judiske president Volodomyr Zelenskyj uteblev från ceremonin på World Holocaust Forum. Frågan är laddad i hemländerna. Och det är mer än politiska karriärer som står på spel. I Polen ställs krav på att Ryssland betalar skadestånd för skadorna under andra världskriget. Det handlar så klart om mycket pengar.
Nationalism, maktspel och geopolitik har börjat lägga slöjor över det förflutna. Det gör det svårare att se klart. Men fortfarande kan ett allt färre antal överlevare vittna om det som aldrig får upprepas.
Och förövarna, bland dem Ohlendorf och Höss, lär oss känna igen den krigsretorik som 75 år efter krigsslutet återigen blivit politisk valuta hos extremhögern.
Den retorik som fick SS-männen att tro att judiska spädbarn utgjorde ett hot mot nationens existens och därför måste slaktas.
