Lennart Nilsson levde som att han aldrig skulle dö
Lennart Nilsson, fotografen som skulle bli en legend långt utanför Sveriges gränser, levde som om han aldrig skulle dö. Ständigt nyfiken, ständigt på språng in i det stora och det lilla i livets villervalla. Och allt dokumenterades ända sedan han tog sina första bilder vid elva års ålder – på gullregn och myror.
Mest berömd och prisad blev Lennart Nilsson för sina bilder om livet och livets tillkomst.
Arbetet med ”Hur ett barn blir till” var en kopia av en grekisk sagokung, Sisyfos, ingen annan fotograf skulle anta den utmaningen. Lennart Nilsson gjorde det, redan 1965. Då publicerades hans bilder om livets början i den amerikanska tidningen Life och skakade om en hel värld.
Jag lärde känna Lennart en smula, via tv-reportage och tidningsartiklar. Det var omöjligt att inte imponeras av honom – han var som en stormvind i alla rum och sammanhang, besatt av sitt yrke, sitt sökande efter nya sanningar. Jag upplevde aldrig att han sökte uppmärksamheten, ibland kände han sig rent av besvärad av den. Hade han erbjudits en plats i månraketen hade han tagit den och förmodligen lyckats.
Under en flygresa – till hans utställningar av stillbilder i Helsingborg och Köpenhamn 2004 – frågade jag om hans syn på döden, ”du berättar för oss om livet och hur vi blir till men aldrig något om döden…”
– Nä, det är inte lika intressant. Jag tycker det är roligare när saker och ting börjar. Så var det när jag tog mina första bilder, så är det nu fast lite mer avancerat. Men döden, frågar du. Jag ser den inte som en sjukdom, den är ett öde för oss alla.
Sa Lennart då.
Jag skulle intervjua honom på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Ett samtal om hans yrke som stillbildsfotograf. Han fick en kung att virka en duk i kameran, kändisar att visa sig i miljöer de aldrig gjort tidigare, utslagna att på bilder visa sin utsatthet, jakter på djur. Allt rymdes i hans rika repertoar. Vi gick igenom projektet, ”en och en halv timme får ni” sa arrangörerna. Vi ägnade en het sommardag att välja ut 40 bilder som Lennart skulle kommentera. Efter åtta timmar fortsatte Lennart att prata om ytterligare 20 bilder, ”den och den måste vara med…”
– Det går inte, Lennart, vi måste hålla tidschemat. Någorlunda.
– Jaja. Det ordnar sig.
Vi åkte till Bromma flygplats. Lennart kom med en brun portfölj, ungefär en sådan som man har på kalla bandyläktare. Men innehållet var annorlunda.
Efter lunchen skulle vi ha en genomgång med bilderna. Rätt bilder, rätt ordning enligt uppgjort schema. Inför 500 betalande personer måste regin fungera. En timme innan föredraget vänder Lennart upp och ner på sin läderväska, tjugo svartvita bilder väller fram, ”dom måste också vara med sa jag ju…”
Tidsschemat sprack. När jag försökte avbryta Lennart och gå till nästa bild använde han sitt favorituttryck: ”Får jag fortsätta prata… om det ingår i priset…”
Jag övertalade Lennart att göra en sista reportagebild ”på fältet” – att föreviga Göran Persson när han ledde ett regeringssammanträde. Vi bokade tid och blev insläppta till statsministern av statssekreteraren Lars Danielsson som vördnadsfullt hälsade på fotografen.
Persson låg på en soffa, som en romerska kejsare med fötterna på soffkanten. När han såg Lennart reste han sig upp och bockade.
– Tänk att du är här, i mitt tjänsterum. Det är en stor ära att få träffa dig. Jag har sett många av dina bilder, sa statsministern.
Lennart lyssnade och berättade revor av sitt liv medan Persson stod givakt.
– Det där du vill göra ska vi ordna, sa han när vi avrundade mötet.
Det hade nog blivit ett foto för den svenska politiska historien. Nu blev det av olika anledningar inte så. Och så lade Lennart kameran på hyllan – för gott.
Nu är hans resa över. Men arvet han lämnar efter sig är en historia i bilder, en skatt som han med obändig kraft och envishet gav till oss alla.
