Den radikala hedonismen
Kristofer Andersson om det bästa i kulturväg 2016 – den svenska klubbscenen
Nyligen frågade Aftonbladet Kultur om jag ville medverka i en enkät där årets bästa och sämsta kulturhändelser skulle listas. Vilket jag ville, mest för att diskrepansen mellan vad jag uppfattar som relevant kultur och vad det tasslas om på kultursidorna är sedvanligt stor.
Som när DN Kultur nyligen drog lans för något slags fadd kuddkrigspatrotism, som svar på att världen blivit brun som ett rövhål.
”Nu är det dags att göra Sverige lagom igen”, fastslog kulturchef Björn Wiman.
Med förståelse för att han talar om en urspårad offentlighet i rejält behov av en återställare vill jag ändå hävda tvärtom: Det är dags att fakka ur.
Det bästa i kulturväg 2016 var mängden svartklubbar, alla de människor som hjälpt till att forma en DIY-rörelse som blivit internationellt omtalad, trots att farbror blå gjort sitt bästa för att riva hela haket. Som har skapat barnförbjudna partyn för landets mest lovande unga konstnärer, poeter och kickers, långt bort från Augustpriset, Villa Manilla och tandblekta modeveckor – och samtidigt skänkt hem till dem som aldrig känt känslan av hem.
Det är viktigt, för att många av besökarnas själva väsen är under global attack – för att de har fel åsikt, fel utseende; för att de knullar fel personer.
I en kulturell tid där vi tycks tro att ingen verklig subkultur kan leva längre än femton sekunder på Snapchat, och i en huvudstad som ännu reduceras till skämt om kaffe latte, femton år efter att skämt om kaffe latte slutade vara roliga, befinner sig Stockholms underjord på världsnivå.
En förhoppning, som flera etablerade kritiker lanserat de senaste månaderna, är att vi i ljuset av 2016 kommer få osedvanligt bra kultur, eftersom ruttna tider föder motreaktioner.
Det är ju debilt att springa runt och hoppas på sådant – i valet mellan att få några najs diktsamlingar och feta rhymes och att mina vänner slipper bli samhällsparia väljer jag att inte läsa en enda rad till. Om jag får välja mellan en schyst söndagsrulle och att familjer jämnas med marken glor jag med glädje på gulliga kattklipp resten av livet.
Men nu befinner vi oss där vi gör, och jag tänker på natten då jag såg två lysergiska bumbibjörnar i övre tonåren – de kallar sin pälsbeklädda subkultur för furries – hångla sönder varandra i en fabrikslokal i Solna, medan basen i bröstet följde hjärtats takt.
Egentligen var det inget speciellt med dem, utöver att de bar gargantuanska björndräkter, men jag minns att jag tänkte: Radikalism kräver hedonism, som den yttersta garanten mot den moralism som alltid står nära till hands så fort auktoritära rörelser söker en yttre fiende.
På trettiotalet hatade nazisterna jazzmusik. Goebbels deklarerade att jazz var liberalernas, judarnas och de svartas beat, och släppte loss sina propagandasoldater.
Över en natt blev musiken och dansen, såklart, mer radikal än vad de blivit om staten, i stället för att understödja radiostationer som hetsade mot de degenererande och bögiga tonerna, ignorerat den i ärlighetens namn ganska lilla gruppen -jazzkatter i landet.
Istället fick Tyskland ”Swingjugends” – tonåringar, mestadels med bakgrund i den övre medelklassen, som med jazzen som medel och ”swing heil” som stridsrop skulle komma att förkasta nationalsocialismen och Hitler-jugend, till förmån för en i ordets absoluta mening liberal livshållning.
En natt i augusti 1941 greps över 300 Swingjugend. Den 2 januari 1942 skriver Henrich Himmler ett brev till Reinhard Heydrich: ”Min bedömning är att den här ondskan måste utrotas. Alla ledare behöver omskolas i ett koncentrationsläger. Det är bara med yttersta brutalitet som vi kan avvärja anglofilistiska tendenser, nu när Tyskland slåss för sin överlevnad.”
Och jag tittar på de ludna bumbibjörnarna, och tänker att väldigt stora pälsdräkter med jätteöron är nollnolltalets svar på Che Guevara-tröjan.
Den 2 december i år startade en brand i en lagerlokal i Oakland, Kalifornien. Bland besökarna kallades platsen ”Spökskeppet”. 36 människor miste livet den kvällen.
På det amerikanska bildnätverket 4chan dröjde det inte länge innan den amerikanska ”althögern” började använda branden som förevändning för att spåra och anmäla svartklubbar, DIY-konserter och rejvs – allt som kunde uppfattas som ”vänster” eller ”liberalt”, med omtanke om besökarnas säkerhet som angivet skäl.
Vissa saker förändras ju aldrig.
2016 är denna omsorg om ungdomen fortfarande bara extremhögerns förevändning för att krossa den kultur som nationalister och patrioter alltid har hatat.
