Så får ni ut soft girls och avanzagrabbar på 1 maj
Det finns frågor som väger tyngre än kulturkrig och estetik
Varför är det så få unga i tågen på första maj?
Det var frågan jag skulle svara på i den här texten, som om det vore ett mysterium varför unga väljer att sova ut dagen efter valborg i stället för att stå på ett torg och lyssna på Micke Damberg och nån fackgubbe.
Och jag vet vad ni tänker: Dagens unga är väl särskilt obenägna att göra just det. Avanzagrabbar och soft girls hela bunten, eller hur var det nu, och det lilla fåtal som inte är det är väl handlingsförlamade doomskrollare eller lika handlingsförlamade instagramaktivister. Patetiskt!
Visst, okej. Men jag tror också att generationen som med modersmjölken fick näsa för äkta och oäkta, based och cringe, är känsligare än genomsnittet för det som Roland Paulsen i DN beskriver så här: ”Jag kunde inte göra mig kvitt känslan av att inget av detta var på riktigt. Att vi alla var fast i en simulakrisk Truman-show. Att första maj var ett enda stort lajv.”
Den där känslan av lajv drabbade mig något enormt för tre år sedan, när jag gick in på ABF Norrköping (där SSU och Ung Vänster hade skilda förmöten inför våra skilda demonstrationståg), och till min förskräckelse möttes av en kartongfigur i naturlig storlek av juristen Nooshi Dadgostar i full byggarbetarmundering. Den skulle vänstern visst bära runt på hela dagen och kanske, vad vet jag, offra ett rökoffer till.
Men lajvet går nog tyvärr djupare än så, även på sossesidan av rörelsen. Högtidlighetens själva innehåll – det att vi här och nu i vår gärning är förankrade i både historien och i framtiden – har över lång tid gröpts ur.
Förankring i historien: 139 år sedan Haymarket-massakern, där arbetare som demonstrerade för åtta timmars arbetsdag sköts till döds.
Förankring i framtiden: Drömmen om människans frigörelse. Om ett ekonomiskt system som inte kväver och dödar själen, ett samhälle som i stället ger syre åt människans vackra, vackra förmåga att tillsammans med andra, i gemenskap, finna mening och skapa, älska, leva.
Det där känns långt borta. Vem vågar blicka längre fram än till nästa val, och vem vågar minnas de dumma drömmarna vi drömde? I stället demonstrerar man ännu ett år för vinststopp i skolan eller en avskaffad karensdag – och snälla, snälla, pretty please, inte fler reallönesänkningar.
Rotlösheten som kommer av att ha kapat banden till historien, kombinerat med oviljan eller oförmågan att blicka framåt, är ett av kännetecknen till det som Christopher Lasch redan 1979 kallade för ”den narcissistiska kulturen”. Kvar blir ett ödsligt, evigt nu – overkligt, ömtåligt. Inte minst i dag, när skrollandet slajsar upp nuet i ännu mer lösryckta bitar än på Lasch tid.
Generation Z lever i detta till max. Historien är helt ointressant, i den mån man inte kan plocka vaga estetiker/ideal ur den, och framtiden är för oklar att ens orka tänka på. Kvar blir att vakta sig själv här och nu och bygga en pengahög att klamra sig fast vid sedan när allt rämnar.
Både sossarna och Generation Z är del av den narcissistiska kulturen, precis som det mesta annat
Att det var ett skifte hos unga som gav Trump segern i höstas är i ljuset av detta inget konstigt. Trump lovade för det första pengar i fickan och lyckades för det andra måla upp en estetisk strid mellan ”woke” (ängsliga, fula, men privilegierade människor) och ”trad” (snygga, smala, självsäkra). Att unga faktiskt inte upplevt den guldskimrande, vita verklighet han anspelar på, och inte heller är så värst intresserad av att lära sig om den, var i sammanhanget nog bara en fördel. Att han skiter i klimatförändringarna likaså.
Alltså: Både sossarna och Generation Z är del av den narcissistiska kulturen, precis som det mesta annat. För sossarna innebär det att man går i tåget med en känsla av rituellt lajv snarare än uppfyllda av kämpaglöd, och för Generation Z innebär det att man stannar hemma.
Då så. Klappat och klart. Spaning levererad.
Eller?
Den verklighetsbeskrivningen går inte helt ihop med att den politiker i västvärlden som mobiliserat flest unga de senaste tio åren faktiskt inte är Donald Trump, utan Bernie Sanders. Bara här om veckan samlade han och Alexandria Ocasio-Cortez 20 000 människor i Utah, en stat Trump vann med 22 procentenheter.
Det är som att Magdalena Andersson skulle samla 20 000 människor i Sölvesborg.
Hur lyckas Bernie med det, då? Det är inte så värst komplicerat. Kamala Harris tiktoks i all ära, men till skillnad från i hennes katastrofala kampanj (som Magda med en legion av ombudsmän av någon anledning åkte på studiebesök till) så finns det faktiskt substans bakom Bernies ord. Något att börja bygga drömmarna av.
2016 och 2020, under mantrat ”Not me, us”, organiserade sig hundratusentals bakom den 80- åriga gubben helt enkelt för att de såg att han var äkta och representerade deras materiella intressen i konflikt med eliten (samma sak som Trump gav sken av att göra). Vill man bygga en folkrörelse väger detta i slutändan tyngre än kulturkrig och estetik.
Och vem vet, kanske att sossarnas nya ”samhällsanalys för 2030-talet” kan vara ett steg i rätt riktning. En del bra och jordnära förslag har presenterats, något väljarna verkar se och uppskatta. Enligt mätningarna är stödet också bland unga högre än på mycket länge, även om det nog lika gärna kan vara ett uttryck för rädsla och oro som engagemang.
Men när Ardalan Shekarabi proklamerar att han minsann aldrig kommer bidra till en lagstadgad arbetstidsförkortning påminns jag ändå om att inte slappna av, och mest av allt om att det inte är för honom eller Mikael Damberg jag går i tåget i Norrköping idag – utan för den stora berättelsen och folkrörelsen. Någonstans däri finns det väl, trots allt, en kärna som lever och är mer än ett lajv. Det måste det väl göra. Snälla.
Årets första maj-teckning av Tommy Sundvall
Café Bambino: Barnkändisar på YouTube och deras störda mammor
