Handmaid’s tale är bara en serie och inget mer
Allt som krävs för att göra snygg tv är pengar
När jag gör mitt nyhetssvep för dagen har jag precis börjat försöka sluta snusa, och jag har dessutom en ögoninflammation som kräver pupillutvidgande ögondroppar. Vilket i sin tur gör att det ser ut som att jag tagit ecstasy, men uppfunnit ett sätt som gör att bara ena ansiktshalvan blir hög, medan den andra förblir nykter.
Det börjar alltså i motvind vid frukostbordet, där DN:s störiga morsa Catia Hultquist har ett samtal med den kompetenta skådisen men, av allt att döma, totalt intetsägande och tomma människan Elisabeth Moss. Tydligen ska den sista säsongen av ”Handmaid’s tale” börja sändas nu. Hultquist skriver att serien har en profetisk koppling till skiften i amerikansk politik. Jag börjar skratta så hysteriskt att min fru till slut får nog av mitt uppenbara rop på uppmärksamhet och frågar vad som är så kul. Jag läser lite av texten och blir nöjd när även hon reagerar med ett förvånat: ”Sänds det fortfarande?”.
Jag vet att hon minns när vi försökte se på ”Handmaid’s tale”, och ganska snabbt slutade, eftersom Elisabeth Moss tårfyllda ögon och vredesglödgade, skakande ansikte bara kan zoomas in ett visst antal gånger utan att en avtrubbning uppstår. Man insåg rätt snabbt att det inte skulle ske något uppehåll i våldsporren – att tvingas se någon bli utdraget våldtagen ledde inte till något mer än ett revanschlystet avslut där Beyoncé på ett eller annat sätt var inblandad i slutlåten. Sedan började det om igen. Det börjar alltid om, och nu läser jag återigen att ”Handmaid’s tale” har en obehaglig tendens att belysa samtiden. Hur stänger jag av tidsmaskinen? Vilket fruktansvärt brott har jag begått för att drabbas av detta straff, en groundhog day där Bill Murray och Andie MacDowell är utbytta mot Donald Trump och Catia Hultquist år 2017?
Historiker börjar faktiskt ana ett globalt samband – det tillkommer allt fler bevis på att kvinnor haft det pissigt mer eller mindre alltid
Jag trodde det blivit uppenbart vid det här laget att ”Handmaid’s tale” är en teveserie, medan verkligheten är verklighet. Margaret Atwood skrev boken redan 1985, vilket var långt innan en inavlad hotellägare blivit president. Hennes ”spekulativa fiktion”, som hon kallar det, har däremot hämtat inspiration från såväl medeltidens Europa som samtidens Iran. Historiker börjar faktiskt ana ett globalt samband – det tillkommer allt fler bevis på att kvinnor haft det pissigt mer eller mindre alltid.
Ulrika Knutson skriver i GP att en anledning till att tittarna hängt kvar i ”Handmaid’s tale” är kostymerna – framförallt de röda dräkterna, de som både signalerar död, födelse och erotik. Serien är alltså snygg, för att säga det enkelt, precis som så mycket annat är snyggt.
Vill ni veta varför så mycket är snyggt nuförtiden? För att det kräver pengar, och ingenting mer. På kvällen ska jag se sista avsnittet av ”White Lotus”, och därefter förmodligen läsa en analys om vad serien säger om samtiden, trots att den inte säger något alls. Den är tom och snygg och utspelar sig på ett lyxhotell i Thailand, det är därför folk kollar, och nästa säsong kommer utspela sig på en annan plats trots att det är uppenbart för alla med två fungerande ögon att serien knappt i första säsongen kunde fylla ut det väldigt basala budskapet: turism innebär exploatering. Ett budskap som dessutom stöter på paradoxer, eftersom nyhetssvepet fortsätter med att Thailandsresorna ökat dramatiskt efter ”White Lotus”. Perfekt för alla oss som har pengar och ingenting mer.
Min ena ansiktshalva är hög på ecstasy. Den andra känner ingenting. Och inspelningen av spinoff-serien ”The testaments”, baserat på Atwoods ”Gileads döttrar”, har redan påbörjats.
Konstpodd: I själva verket
