Sverige visste om att barnhandeln förekom
Utredningen är en viktig delseger för de adopterade
En era är över. Adoptionerna närmar sig vägs ände. Adoptionskommissionens rekommendation, som kom i dag, att Sverige ska upphöra med internationella adoptioner är inget annat än sensationell. Visserligen har samma sak redan beslutats av länder som Nederländerna, Kina och Schweiz – men Sverige? Vi var många som befarade att Den Svenska Utredningen skulle slå till igen; denna presenning som läggs över varje stor skandal och som med byråkratiskt språk konstaterar att allt har varit i sin ordning, har något fel begåtts så var det inte vi, och nu ska vi blicka framåt.
Det fanns tecken på att så faktiskt var tanken: bland experterna fanns adoptionsbyråer själva, juristen Mats Sjösten, ökänd för hur han motarbetat mammors rätt, samt diverse jurister och psykologer som uttalat sig minst sagt aningslöst om adoption och surrogatmödraskap.
Men så hände något. Den särskilda utredaren Anna Singer åkte till Chile och träffade förstamammor som berättade hur deras barn stulits från dem på sjukhus och dödförklarats. Mammorna berättade att de visste att något inte stämde. 45 år senare får de ett samtal från Sverige: deras barn lever. Och Singer verkade ta in allvaret i det hela. Hon verkade faktiskt förstå. Hon bad om mer tid – och utredningen tog en ny vändning.
I dag lägger Singer fram sina slutsatser – och kritiken hon riktar mot Sverige är inte nådig. I varje land och under varje epok som undersökts förekommer barnhandel. I Colombia har man kidnappat barn under väpnad konflikt. I Polen har man förfalskat papper. I Sydkorea har föreståndare för barnhem skrivits in som vårdnadshavare för att kunna samtycka till adoption – medan den riktiga mamman varit ovetande. I Sri Lanka har man lovat mödrar arbete om de lämnar bort sina barn. I Etiopien har dömda kriminella förmedlat barn. I Kina har samtliga adopterade identisk bakgrundshistoria, nämligen ”övergiven på gatan”, utan vare sig namn eller efternamn.
Men inte bara det – Sverige vägrar dessutom att lämna tillbaka kidnappade barn när familjen dyker upp. Trots att en colombiansk domstol ogiltigförklarat en adoption som inte gått rätt till, har Adoptionscentrum hävdat att ”en adoption kan inte hävas”. Vilket svenska myndigheter har accepterat.
Ingen har haft ett uttalat ansvar för att hantera oegentligheter
Kritiken av NIA, den tidigare tillsynsmyndigheten, är skakande. De visste om, skriver Anna Singer, att barnhandel förekom, men gjorde ingenting. Varje aktör i processen har litat på att andra har haft koll. Man har haft en hög risktolerans, betalat höga summor till barnhem och överhuvudtaget inte kontrollerat om barnen verkligen behövde adopteras. Ingen har haft ett uttalat ansvar för att hantera oegentligheter. I slutändan har man lämpat över ansvaret på ursprungsländerna. Som Adoptionscentrum själva uttryckt det vid något tillfälle: ”Vi har bara tackat och tagit emot...”.
De adopterade, säger Singer nu, bör få en offentlig ursäkt. De ska få stöd, en dna-bank ska upprättas för att underlätta ursprungssök – och varje adopterad ska få en betald resa till ursprungslandet. Hon betonar dock att det inte betyder att den adopterade inte kan ha fått ett gott liv.
Därmed avslutas en epok som inleddes på 60-talet. Med p-piller, aborträtt och ökad sexuell frihet minskade tillgången på antalet inhemska barn att adoptera. Debatten om svenska par då istället skulle adoptera internationellt blev hård, och som Tobias Hübinette visat i sin bok ”Adopterad : en bok om Sveriges sista rasdebatt” (2021) handlade den framför allt om ras. Den ena sidan menade att de adopterade inte skulle känna sig hemma i Sverige och inte passade in, den andra att de skulle hjälpa svenskarna att vänja sig vid mångfald. Naturligtvis avgick den senare med segern – men ingen talade om barnens rättigheter. I Sverige har det tagits för givet att världen är full av föräldralösa barn. ”Man kan alltid adoptera” blev en devis och det ansågs till och med under en tid som egoistiskt att skaffa egna barn, när världen var så överbefolkad. Och när rika västerlänningar efterfrågar något, kommer människohandlare skaffa fram det.
De brott som begåtts kan inte göras ogjorda. Och kommissionen har inte heller gjort någon brottsutredning. Förhoppningsvis kan föreningen Chileadoptions krav på en slopad preskriptionstid hörsammas av regeringen, så att vi kan få slut på straffriheten för människohandel i landet.
En av dem som isåfall kan komma att granskas, är vår statsminister Ulf Kristersson. Under hans tid som ordförande för Adoptionscentrum förmedlades femtiofyra barn från människohandelshärvor i Kina. Än idag har han knappt fått en fråga om saken.
Dagens adoptioner är förbeställda, designade och dna-säkrade: de kallas surrogatmödraskap
Detta kan förändras nu. Frågan är: kommer hans regering kunna hantera en fråga som han själv i så stor utsträckning är inblandad i?
Onekligen är detta en delseger för de adopterades organisationer – det är deras arbete som nu gett frukt. Som de kämpat i motvind! Och nu, äntligen, kommer Sverige be om ursäkt. Det händer inte ofta.
Det är dock en döende varelse som nu får sista sprutan. De traditionella adoptionerna är ändå nere på rekordlåga nivåer. Dagens adoptioner är förbeställda, designade och dna-säkrade: de kallas surrogatmödraskap. Om trettio år kommer vi förmodligen se en utredare stå på samma plats, och be de surrogatfödda om ursäkt. Men i dag är det de adopterades dag. Äntligen får de upprättelse.
Konstpodd: I själva verket
