Sanslös debatt om Ekis Ekmans bok

I verkligheten är analysen av transvården brännande relevant

Debatten om Kajsa Ekis Ekmans ”Om könets existens” handlar om helt fel saker, anser Gerda Christenson.

Vad vill Kajsa Ekis Ekmans bok säga?

Den sanslösa debatt som just nu pågår om Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens visar tydligt på hur sorgligt debattklimatet kring transfrågan fått bli.

Hur är det möjligt att en bok diskuteras helt bortom den faktiska verklighet som pågår? Uppenbarligen berör ju transfrågan flera områden i samhället: sjukvården och ansvar, jämställdhetspolitik, olika analys av samhälleliga maktstrukturer. Alla dessa områden diskuterar Ekis Ekman i sin bok. Men debatten om boken handlar om eventuella felval av enskilda länkar. Även när någon, som Nino Mick i Aftonbladet, vidgår att Ekis Ekman har några ”poänger”, handlar det bara om detaljer.


Finns det ens någon som faktiskt har debatterat det som är själva tesen i Ekis Ekmans bok? För kanske är det intressanta här inte om jag som läsare håller med om varenda detalj, utan om boken har något viktigt att framföra om ett eventuellt perspektivskifte i dagens samhälle – och vilka följder det får.

Så kan vi lyfta blicken lite? Under tiden som kritikerna tjafsat om tolkning av fotnoter i boken tar sjukvården i Sverige avgörande beslut som visar att Ekis Ekmans analys av transvården i själva verket är brännande relevant.


Karolinska sjukhuset slutar nu med hormonbehandling av barn, eftersom behandlingarna som genomförts har visat sig sakna grund i vetenskap och beprövad erfarenhet. ”Det vetenskapliga underlaget både när det gäller effekter och potentiella biverkningar är för skralt”, konstaterar Svante Norgren, temachef på Astrid Lindgrens barnsjukhus, i SVT.

Kända personer med transerfarenhet som Aleksa Lundberg och Emelie Köhler berättar om hur de med tiden kommit att tvivla allt mer på den förenklade förklaringsmodell de möttes av i vården och därmed den irreversibla behandling de fått, exempelvis nu senast i Sveriges kvinnolobbys podd ”Vad är kön?”. Detta betyder inte att just deras erfarenheter ska ses som allmängiltiga, men det betyder att vi behöver lyssna till dem.

Lisa Bjurwald beskriver i Expressen hur den könsneutralisering av språket som transrörelsen drivit fram i praktiken osynliggör kvinnors villkor och behov, inte minst inom just sjukvården där fysisk kropp många gånger är avgörande för behandlingen. Och medan kvinnorörelsen sedan årtionden försökt synliggöra maktstrukturen bakom mäns våld mot kvinnor, vittnar nu feminister om hur detta arbete omöjliggörs genom motiveringen att språket ska vara ”inkluderande” och därför inte nämna kvinnor eller män.

Vilken betydelse får det för möjligheten att kämpa för kvinnors rättigheter som förtryckt grupp i samhället? Flera statliga utredningar om trans (SOU 2017:92, Ds 2018:17) har föreslagit att samhällets definition av kön ska ändras till att inte längre utgå från biologiskt/fysiskt kön, utan självidentifikation. Juridiskt kön ska frikopplas helt från fysisk kropp. Om detta genomförs innebär det att begreppen kön och könsidentitet skulle komma att bli närmast omöjliga att skilja från samhälleligt formade könsnormer. En sådan ändring av samhällets syn på kön är så central att den närmast är att betrakta som ett paradigmskifte. Ska vi verkligen acceptera att en sådan både avgörande och omfattande förändring görs utan att i så fall först utredas ur alla tänkbara perspektiv – vetenskapligt, lagstiftningsmässigt, jämställdhetspolitiskt etc – och utan en bred offentlig debatt?

Allt detta som Kajsa Ekis Ekmans bok lyfter borde vara viktiga samhälleliga frågor att diskutera. Ändå ser debatten ut som den gör. För det blir vi alla ansvariga.

Om vi accepterar att alla som försöker diskutera utvecklingen avfärdas som ”transexkluderande” blir det ingen debatt. Lika lite blir det om böcker inte diskuteras utifrån vad de handlar om utan avfärdas utifrån tolkning av fotnoter. Och ett samhälle utan debatt är inte ett demokratiskt samhälle.

Under tiden pågår verkligheten oavsett. För det som sker medan så många tystnat i en självklar önskan att inte vara ”exkluderande”, är att barn och unga faktiskt har behandlats utan vetenskaplig grund. Maktstrukturer fortsätter att osynliggöras. Grundläggande definitioner i samhället riskerar att bytas ut.

Frågan är om vi ska befatta oss med den verkligheten eller inte?

Gerda Christenson är feministisk aktivist

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.