Vänstern missade de möjligheter krisen gav
Människor vill stärka välfärden – istället har pandemin cementerat rådande ordning
Räkna dina gråa hår, fundera på hur mycket barnen har vuxit. Klockan har tickat på hela tiden, bara lite tystare.
Två år har gått och det är lätt att tro att tiden varit frusen. Men vad har egentligen hänt medan vi tittade på Netflix? Här är några saker: de rika har blivit ännu rikare. Medan vi stirrade på våra skärmar har techmonopolisterna cashat hem. En enorm förmögenhetsöverföring har genomförts. Åt fel håll.
I början av pandemin sade många till vänster – inklusive jag själv – att krisen hade potential. Behovet av gemensamma insatser var så uppenbart, bättre vård, äldreomsorg. Ett starkare samhälle, visst ville vi ha det?
Pengarna kom. Enorma stöd har pumpats ut i ekonomin i många länder, inklusive i Sverige. I USA har tidigare otänkbara utbetalningar gjorts till barnfamiljer och arbetslösa. Ett brott har skett med doktrinen om strama statsfinanser, något lärde sig världen av krisen 2008.
Men, precis som ekonomhistorikern Adam Tooze konstaterar så cementerade stöden den rådande ordningen snarare än förändrade något. Inga stora omtag har gjorts när det gäller synen på hur sjukvården eller äldreomsorgen ska organiseras. Pandemiåret 2020 gick region Stockholm med 5,8 miljarder i ”vinst” samtidigt som samtliga vårdmål missades.
Två långa jävla år in i krisen får de anställda på demensboendet Skogsgården i Motala bara använda ett munskydd per arbetspass. Inte ens har man permanent slopat karensavdraget. Stödpengarna når företagen och räddar jobb men ändrar inga system, som Eric Rosén skrev här. I stället lär vi oss att sänka förväntningarna, steg för steg.
Globaliseringen finns för varor och tjänster, men inte för människors hälsa, inte ens i en pandemi
Drömmen om förändring finns hos väljarna. Som Timbros Andreas Johansson Heinö konstaterar är det i dag rekordfå medborgare som vill minska storleken på den offentliga sektorn. Krisen hade kunnat användas som en språngbräda för ett större skifte. I välfärdspolitiken, i synen på vårt ömsesidiga beroende. Inte bara inom Sverige utan på planeten Jorden.
Som sociologen Zeynep Tufecki sade i New York Times i veckan så hade vi denna gång alla förutsättningar att agera för det globala kollektivets bästa. Till skillnad från tidigare pandemier så fanns nu både kunskap och resurser, vaccinen utvecklades så mirakulöst snabbt. Det hade gått att ge hela jordens befolkning både en och två sprutor under förra året. Men nationalism ersatte solidaritet.
Globaliseringen finns för varor och tjänster, men inte för människors hälsa, inte ens i en pandemi. Inte ens när vi alla hade tjänat på det.
Diskussionen fastnade i frågorna om ansiktsmasker, vaccinationspass, fri- och rättigheter. Nationella stöd och stängda gränser. Vi vände oss inåt i stället för utåt.
Alla hade feber den här veckan och jag tror vi ser slutet på pandemin nu. Men vad är det för värld vi kliver ut i? I New Statesman driver Jeremy Cliffe tesen att pandemin har pressat den globala medelklassen hårt och att vi nu går in i en era av protester och uppror. Åt vilket håll leder de? Jag vet inte. Jag vet bara att krisen kom och att vänstern i vår del av världen inte tog chansen att använda den, inte än i alla fall. Trots att folk ville det.
