Jag lever i rädslorna mer än i verkligheten
Faiaz Dowlatzai om att gå och vänta på besked från Migrationsverket
Det var en gång då allting var lättare, livet sög mindre. På nätterna kunde jag sova, ibland hade jag även drömmar. Året var 2015, jag var 15 år, ny i Sverige och hoppfull om framtiden.
På sommaren vandrade jag i Gamla stan sent på kvällarna med musik i öronen. The Turtles, Happy Together. På vintern sprang jag över Skeppsbron, sparkade i snön och skrattade mot de splittrade mjölkvita molnen på den halvklara himlen. Då lyssnade jag mest på Kent. Jag kände mig ung, smart, okrossbar. I huvudet hade jag en tydlig bild av hur min framtid skulle se ut. Jag ville bli journalist, resa runt i världen, göra reportage om flyktingars situation.
Visst mötte jag utmaningar ibland, som när jag sommaren 2018 fick ett andra avslag på min asylansökan och därmed blev av med både boende och stöd från socialtjänsten. Men trots detta kunde jag fortfarande drömma, eftersom jag inte var ensam. Mitt i kaoset hade jag träffat någon som öppnat sin dörr för mig och välkomnade mig till sitt hem. Jag fick tak över huvudet och mat på bordet, plus att jag fortfarande hade skolan – ett bevis på att det fortfarande fanns hopp om en bättre framtid.
Tidigt på vintern samma år kom emellertid det tredje avslaget. Livet, liksom dagarna, mörknade. Mitt hår började falla av, ansiktet blev allt blekare och jag fick nya rynkor runt ögonen. Jag levde mer i mina oroliga tankar än i verkligheten. För att få tyst på tankarna vände jag mig till sömntabletter, men inte ens när jag sov fick jag ro, mardrömmarna jagade mig.
Våren 2019 kom och hämtade med sig solskenet. En vecka efter att jag tagit studenten fick jag ett samtal från advokaten som undrade var jag var och om det fanns en stol som jag kunde sitta ner på. Jag förstod att väntan var över, att jag äntligen hade fått uppehållstillstånd. Med nytt hopp i hjärtat började jag jobba, tills jag sparat ihop tillräckligt för att kunna uppfylla en dröm jag haft sedan barndomen: att få besöka några av Europas vackra städer.
Våren 2020 började jag läsa på högskola. Jag började med två parallella kurser, en om modern litteratur och en om psykologi. Jag flyttade till en studentlägenhet – med CSN-bidraget och lönen från ett deltidsarbete fick jag ihop tillräckligt för att betala hyran. Studentlivet var inte så jobbigt som folk hade sagt. Visst hade jag tajt ekonomi och svåra skrivuppgifter, men vetskapen att man inte var ensam om det gav tröst.
Sömnen vägrar infinna sig när jag tänker på regeringens plan vad gäller migrationen
Hösten 2021 kom och träden tappade blad. Folk började prata om valet 2022 och oron för Sveriges framtid. Bara några månader senare föll Rysslands första bomber över Donetsk. Inom bara dagar kom den första flyktingvågen från Ukraina. Ännu en gång blev migrationsfrågan det stora temat i alla nyhetsmedier, det sattes upp skyltar på ett nytt språk på Migrationsverkets fönster och väggar. En amerikansk reporter rapporterade från Ukrainakriget. Han beskrev Kiev som “en relativt civiliserad, relativt europeisk stad där man inte förväntar sig eller hoppas att sådant här ska hända”.
Samtidigt som flyktingar från Ukraina välkomnas med öppna armar, bygger europeiska länder murar för att stoppa migranter från andra delar av världen. När jag själv ser bilder på sociala medier ser jag inte afghaner, irakier, somalier eller ukrainare. Jag ser flyktingar som flyr för sina liv.
I somras gick mitt uppehållstillståndskort ut, liksom id-kort och resedokument. Jag gjorde en snabb ansökan om förlängning och gav mig in i ytterligare en lång väntan. Min plan var att åka till Paris i somras, men jag har fortfarande inte fått något besked.
Det är höst nu, valet är över och vi har en ny regering. Sömnen vägrar infinna sig när jag tänker på regeringens plan vad gäller migrationen. Sverige ska ligga på EU:s rättsliga miniminivå och det ska göras en utredning om att dra tillbaka uppehållstillstånd, bland annat om man inte längre “uppfyller kravet för tillståndet”. Personer “av bristande vandel” ska utvisas.
Det är så jag lever nu. I väntan på besked, och med tankarna och rädslorna om min ovissa framtid.
Faiaz Dowlatzai jobbar för Unga korrespondenter, Fanzingo.
