En skrattfest slipad helt slät
Alla Jerry Seinfelds skämt ska kunna förstås av alla
En gång berättade en kompis att han läst att komikern Louis CK producerar en timme nytt material per år och min vän var i chock över det: ”En timme på ett år! Hur är det möjligt att han BARA lyckas göra EN timme på ett HELT år?!”
Chocken förlängdes när jag sedan försökte förklara att Louis CK:s arbetstempo är beryktat som det kanske mest halsbrytande i standup-historien.
Det är nästan omöjligt för människor som aldrig ägnat sig åt standup att förstå hur långsam processen med att ta fram material är. Jag tror alla komiker ljuger om det när de pratar med ”civila”. Man vet att det hade låtit för deppigt att bara rakt av erkänna hur vanligt det är att köra skämt som har fem, tio eller tjugo år på nacken.
Långsamheten handlar om att det inte finns något svårare manusarbete än att komma på bra ståupp-idéer, men också om att uppträda är en så central del av ”skrivandet”. Materialet slipas fram i samspel med publiken tills skämten är som en sömlös del av dig själv.
Det kan krävas en 50 eller 100 upprepningar av en rutin innan den verkligen kan användas som en port in i zonen där du inte längre står på scenen och säger roliga saker, utan står på scenen och är rolig.
Än i dag som 66-årig miljardär sitter han varje dag på sitt kontor och försöker komma på vad som är kul med frukostflingor
Jag tänker på detta när jag ser Jerry Seinfelds ”23 hours to kill” på Netflix. Det är hans första standup-special sedan 1998. Detta är mannen som i de flestas medvetande är ”Mr standup” och som bland komiker är känd för sin extrema arbetsmoral. Än i dag som 66-årig miljardär sitter han varje dag på sitt kontor och försöker komma på vad som är kul med frukostflingor för att sedan gå ner och testa det på någon av New Yorks småklubbar. Den mannen har nu alltså tagit 22 år på sig för att ta sålla fram en ny timme att presentera för tv-publiken.
Det är inte heller som att han har jättestor omsättning i showen han turnerar med. I HBO-programmet ”Talking funny” från 2014 uttrycker Seinfeld i samtal med bland andra Louis CK förfäran över att CK varje år slänger timmen från förra året och börjar om på noll igen. Jerrys metod är att fortsätta åka runt med samma timme men varje år slussa in några nya minuter och slussa ut några gamla.
En förklaring till att Seinfeld ruvar ännu längre på sina idéer än den genomsnittliga standup-stjärnan är att han är gammaldags, vilket han egentligen var redan som ung komiker på 80-talet.
För Jerry Seinfeld ska varje skämt vara en listetta
Han hade mer gemensamt med den äldre skolans breda, familjevänliga underhållare än med egna generationens mer provokativa och polariserande komiker som Eddie Murphy eller Bill Hicks. Inga svordomar, ingen politik, aldrig personangrepp, förkärlek för ordlekar men framför allt: total inkludering. Alla ska med alltid. För Jerry Seinfeld ska varje skämt vara en listetta. Och inte på alternativlistan, utan en Billboard-etta. Sådana är inte helt lätta att hitta.
Kollegan Chris Rock har sagt att Seinfeld skriver skämt som Billy Joel skriver låtar: ”Everybody gets those fucking jokes. I’ve seen that guy work fucking mexican crowds, black crowds, it doesn’t matter.”
Under mina tolv år på standup-scenerna jobbade jag säkert fram flera timmar som funkade på typ Möllan, men hur mycket producerade jag som kunde räknas som material enligt en Jerry Seinfeld-standard? En timme? Tjugo minuter? Eventuellt noll minuter.
Det är som sagt en ganska omodern approach till standup och rätt ofta när man ser ”23 hours to kill” känns resultatet så också. Det blir mer ljummet för alla än kul för alla. Framför allt är det en ganska plågsam Lilla Fridolf-nivå på materialet om äktenskap.
Han har slipat ner sina lines till en urkärna av humor som framkallar något slags zen-liknande tillstånd vi alla kan dela
Men i de bästa stunderna tänker jag att sättet Jerry Seinfeld gör det på är så det ska göras. Då är det total integritet – ett helt kompromisslöst uttryck för den Jerry Seinfeld är – samtidigt som det är en perfekt humor-esperanto som exakt alla överallt i alla sammanhang fattar. Han har slipat ner sina lines till en urkärna av humor som framkallar något slags zen-liknande tillstånd vi alla kan dela.
Som i inledningen när han ringar in den allmänmänskliga känslan av rastlöshet – vi måste ut, vi måste hem, vi måste gå, vi måste vidare – och det hela kulminerar i att Jerry med sitt trademark gälla skrik vrålar ”nobody wants to be anywhere!” och ”nobody likes anything!”
Det visar sig förresten vara en överdrift att ”23 hours to kill” bara bygger på de senaste 22 årens arbete. På Youtube hittar jag Seinfelds första tv-special ”Stand-up confedential” från 1987 och märker att den inleds med samma ”när vi är hemma måste vi ut, när vi är ute måste vi hem”-riff. Men rutinen har utvecklats. Framför allt saknas ”Ingen vill vara någonstans”-klimaxet i 1987-versionen.
Så jag är ändå på sätt och vis glad att Jerry inte bara slänger 33 år gamla idéer hursomhelst utan fortsätter fila på dem.
Det är som det är med en standup. Något som kanske bara uppfattas som ”helt okej kul, tre av fem” är så fruktansvärt dyrbart. Och samtidigt som det är något ögonblickligt, som uppstår där och då i mötet med en publik, kan det vara en sten som slipats perfekt slät av vågorna i flera decennier.
<div data-tipser-pid="5ed79be96359a30001d92011" data-tipser-view="compact"></div>