Träffsäker satir om vilda Västbanken

Hoppfull och allvarlig roman om bosättarnas dilemma

Israeliske författaren Assaf Gavron (född 1968) med en av bosättningarna på Västbanken i bakgrunden. Foto: Jonathan Bloom

Samhällen som förmår producera episka romaner finns det ännu hopp om, brukar jag tänka.

När litteraturen krymper till enbart jag-litteratur och poetiska fragment speglar den mer ett sär-hälle än ett samhälle och hoppet om förändring är borta. Begreppet postmodernism dog för länge sedan, men lärans berättelseförbud har slagit igenom i politiken – det är på sätt och vis liberalismens slutpunkt – och kanske i vardagslivet: Folk minns hur räntorna förändrats de senaste åren, men inte var samhällsmakten finns och de stora kollektiven syns inte i myllret av mikroidentiteter.

Den israeliske författaren Assaf Gavron är en mångsysslande vänsterintellektuell. Han har spelat i ett känt rockband, han har översatt J D Salinger och Philip Roth till hebreiska, han varit med och utvecklat datorspelet Peacemaker – som handlar om tvåstatslösningen – och han hör till de röster i Israel som orkat motsätta sig bosättarpolitiken och dissekera ett Israel som blivit alltmer traumatiserat under Netanyahus regeringar. Jag har tidigare bara läst spridda artiklar av honom och inga av hans romaner.

Men nu utkommer på svenska Uppe på höjden, en just episk och till och med nästan kollektivistisk roman som fått internationellt genomslag.

Jag blir glad bara av att se den inledande förteckningen över persongalleriet: ett trettiotal av de viktigaste gestalterna identifieras så att man i det kommande myllret på över femhundra sidor ska kunna hålla isär dem. Numera ser man i litteraturen sällan sådana förteckningar. Men de ger hopp om att någon, en författare, vill greppa ett stort sammanhang. De flesta av namnen är judiska bosättare på Västbanken, eller Vilda Västbanken, som det kan kallas eftersom så mycket av det som sker där sker bortom alla lagar.

Uppe på höjden är berättelsen om en av de många bosättningar, den fiktiva Maaleh Hermesh C, som vuxit fram på palestinsk mark sedan den dag den skäggige grönsaksodlaren Othniel Assis gav sig ut på fälten för att hitta jungfrulig (palestinsk) mark att odla.

”I begynnelsen var fälten”, heter det bibliskt i romanens första mening och Othniel slår sig ned där med sin familj, utan tillstånd från myndigheterna men ändå skyddad av armén, nära den arabiska byn Kharmish vars olivlundar kan ses från den kulle där en israelisk bosättning snabbt växer fram.

Några baracker dumpas på marken och nya bosättare anländer. Inget tillstånd från virrvarret av myndigheter finns för de där barackerna, men i en typiskt satirisk formulering förklaras saken: ”Det krävdes dock även tillstånd för att avlägsna dem, vilket också saknades”.

Under stigande fascination läser jag Gavrons roman och tycker mig för första gången få en trovärdig bild av hur logiken bakom denna ödesdigra bosättarpolitik, som äter upp det palestinska Västbanken, faktiskt ser ut och vad som ger den ett så ödesmättat drag av oundviklighet. Det är lika delar äkta nybyggaranda, religiös fundamentalism, stöd från den israeliska armén och privata amerikanska pengar som får denna bosättarvärld att blomstra i öknen och tränga bort alla försök till fredlig samexistens med palestinierna.

Det stora med Assafs roman är att han avstår från att ta någon tydlig politisk ställning i berättelsen. I stället dränker han den ofta i träffsäker satir. Men han lyckas skildra den religiösa besattheten inifrån, i bedjandet i ökenlandskapet, och ibland förläna det ett paradoxalt vackert drag.

I centrum står två bröder, Gavriel och Roni, som vuxit upp på en kibbutz. Deras livshistorier drar åt radikalt olika håll. Roni gör kometkarriär på Wall street åren före finanskraschen och saknar all religiös eller sionistisk nit medan den lätt psykotiske Gavriel slutar som bosättare och den lokala synagogans (till en början inrymd i en barack) mest extatiske bedjare. Ur denna episka kollektivroman bryter sig de två bröderna ut ur myllret men deras liv speglar ändå de större skeendena i samhället.

Att en roman som denna kan skrivas ger verkligen något slags hopp. Samtidigt är eposet präglat av ett gigantiskt tomrum: palestinierna finns knappt med i berättelsen. I den inledande personförteckningen finns en palestinier med, ägaren av en olivlund i grannbyn. I övrigt omtalas araberna som terrorister eller skymtar förbi som nattliga kidnappare i territoriernas bottenlösa natt. Jag blir faktiskt nästan paff när jag nått slutet av romanen och inser att den är halv.

Palestinierna är de andra, och knappt det. Kanske är det snarare så att de andra här är bosättarna, och de första vissa mer upplysta medelklasskikt i Tel Aviv. Det är som om vänstermannen Assaf Gavrons episka och satiriska fantasi helt enkelt inte räckte till för att fånga den historiska helheten och jag lägger ifrån mig boken kluven mitt itu.

Bokens myllrande rikedom upphör vid allt som är arabiskt. Jag travesterar Kafkas Processen och skriver: Visst finns det hopp så det räcker, oändligt mycket hopp – men bara för israelerna, inte för araberna.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln