Det är sexigt – men inte särskilt lyckat
SVT-serien Trolösa blir tafatt och ytlig
”Vi skulle ju leka och fantisera”, säger vålnaden Marianne, spelad av Lena Endre, när hon träder fram i den äldre regissörens arbetsrum, i filmen ”Trolösa” från 2000. Leken går ut på att regissören, i manuset Bergman, spelad av Erland Josephson, ska återkalla minnet av en relation genom att ställa frågor till Marianne. Kan vi prata om David? frågar regissören. Kan vi prata om mig, det vill säga. Utanför fönstret smäller vågorna upp mot det karga landskapet, det tycks trots allt vara arbetsrummet på Fårö.
Det är Marianne som driver fram berättelsen, kameran fixeras vid henne, kommer nära inpå, för att växla mellan minnesbilder från relationen och samtalet med regissören, som koncentrerat lyssnar.
Filmen är svår att tänka sig utan Lena Endre. Ofta tvekar hon att besvara frågorna, men berättar ändå, ibland med passionerad fnittrighet och ibland med en alldeles rå förtvivlan. Leken börjar snart hårdna och göra ont. När Marianne gråter frågar regissören: gråter du? Och hon svarar: det kanske är du som gråter.
En kväll ligger familjevännen och regissören David intill Marianne i hennes och makens, dirigenten Markus, säng. Hon har tackat nej till att ligga med honom, men ändå erbjudit honom en sovplats, intill henne, hand i hand, han är ju ledsen och ensam. När hon vaknar på morgonen och betraktar hans sovande ansikte, säger Marianne: ”Så såg jag på honom ordentligt, jag såg på honom ordentligt och så insåg jag plötsligt, att den här människan har jag aldrig sett.”
David är tungsint och beskriver sitt liv som ett enda stort fiasko. Ändå uppstår en ordlös förvandling, en omedelbar förälskelse. De åker till Paris tillsammans där Marianne fått residens, medan Markus är på turné. En kväll ber David henne att berätta om sina tidigare älskare. Först tvekar hon, men uppfattar det sen som ett slags stimulerande förspel. När de kommer tillbaka till det överdådigt romantiska hotellrummet, börjar David slå Marianne. Fumliga slag, som löses upp i ett märkligt, men skrämt skratt. I manuset står det att Marianne kräks av rädsla, men att han aldrig slår henne. I Liv Ullmanns regi gör han det ändå. Den här scenen kommer att förändra allt i filmen. Men i serieadaptionen av ”Trolösa”, i Tomas Alfredsons regi, är det förmildrande omständigheter.
För filmen ”Trolösa” handlar inte om en romans, om det sexiga i det, utan om skiten. Avgrunden när den du älskar skrämmer dig
”Vi sjunker allt djupare in i varandra”, säger Marianne i filmen efter att hon berättat att det är första gången som hon blivit rädd för honom. Här ligger hela filmens essens.
För ”Trolösa” är, förutom ett klassiskt triangeldrama, en film om våld i romantiska relationer. Om det komplexa i att ändå stanna och att fortsätta älska, vara fast och inte kunna ta sig ur. Om att använda sexuellt våld som hämnd och förhandling. Och Lena Endre bär hela den komplexiteten, i rollen som Marianne.
Medan både Bergman och Ullmann väljer att gå längre in i färre scener, så väljer Alfredson fler scener som sveper förbi, inte sällan till ett jazz-loungigt soundtrack. I stället för att fördjupa romansen, så drar han ut på den.
Rent visuellt är det en välkomponerad och elegant serie, med bilder som etsar sig fast. Som duvan som flyger in i lägenheten och väntar. Eller speglarna som anspelar på Bergmans estetik och idéer, där skådisarna tvingas möta sin egen spegelbild. Men manuset är som bortslarvat.
Marianne, spelad av Frida Gustavsson, har fått betydligt mindre agens. Hon är följsam och åtråvärd. Men var är replikerna? I stället ligger fokuset på den fysiska attraktionen mellan dem, på att vara en sexig, ung och viril serie. Till exempel väljer Alfredson att göra en ny scen, där Marianne står naken under en brudslöja, i Davids regi, med öppen mun. Är det ett sätt att gestalta Bergmans blick? Alltså Davids blick? Eller är det bara Alfredsons blick?
Det främsta fokuset ligger ändå på regissören David, som spelas av Gustav Lindh. Vilket på sitt sätt adderar ett lager, som mer handlar om Bergmans profession, än om självaste relationen. Hur sträng han är som regissör, hur kass han är som pappa och hur mycket han tar åt sig äran av filmerna, medan kvinnorna hamnar i skymundan. Men vet vi inte allt det här?
Samtidigt görs tafatta försök att visa på Mariannes styrka; skulle hon verkligen, i rättssalen, stå upp för sig själv, erkänna att hon blivit utsatt för sexuellt våld i en nära relation och få rättvisa för det? Det fullkomligt råa i filmen är hur hon till slut låter sig bli utnyttjad, i förhoppning om få vårdnaden om sin dotter och skulden gentemot sin exman överstruken.
I inledningen av filmen ”Trolösa” finns ett citat av den tyska författaren Botho Strauss, som läses upp av Erland Josephson, och som sätter tonen för filmen.
”Ingen form av vanligt misslyckande, varken sjukdom eller ruin eller motgång i yrket, ger så grymt och djupt eko i det undermedvetna som en skilsmässa. Den vidrör direkt all ångests ursprung och väcker den till liv. Med ett enda hugg tränger den så djupt som livet överhuvudtaget når.”
Och i Ullmanns regi låter sig ångesten intensifieras ytterligare, den är omöjlig att värja sig ifrån. Trots att Marianne sitter i Bergmans arbetsrum, dränkt i tårar och snor av skam och skuld, så är hon orubblig. Men Alfredsons och Johnsons version upptar sig allt för länge i sensationen av romansen och erotiken, som utspelar sig precis innan katastrofen.
Jag förstår att det kan vara upphetsande att se den här unga, virila adaptionen av ”Trolösa”, och det är okej, man får tycka att den är sexig, men det betyder inte att den har lyckats. För filmen ”Trolösa” handlar inte om en romans, om det sexiga i det, utan om skiten. Avgrunden när den du älskar skrämmer dig. I Bergmans och Ullmanns arbete tvingas samtliga ta med sig skulden och förödmjukelsen ner i graven, utan möjlighet till försoning.
