Blåsta debattörer

Fredrik Virtanen om kulturkriget där ingen kollade fakta – och Åsa Linderborg hamnade bland högern

Huvudlöst Birgitta Ohlsson (L), PJ Anders Linder, Åsa Linderborg, Amanda Björkman, Ola Wong och Anna Dahlberg kastade sig in i den normkritiska museidebatten utan att ha koll på fakta, skriver Fredrik Virtanen.

DEBATT. Det här kan verka smalt men snälla stanna kvar en stund, i själva verket är detta hjärtat i all politik just nu.

”Normkritiksdebatten” började med att Svenska Dagbladets journalist Ola Wong högljutt varnade ”för en kulturpolitik som har gått vilse i postkolonialt och normkritiskt tänkande”. 

Beläggen var att Wong hade hittat ”ett utkast” till ett förslag som Ann Follin, chef för Statens museer för världskultur, skulle lämna in till kulturminister Alice Bah Kuhnke om framtiden för Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseet i Stockholm och Världskulturmuseet i Göteborg. Ett viktigt uppdrag var ”att fånga upp den unga generationens engagemang och vilja att bidra till en bättre framtid”, citerade Wong ogillande och hoppade därpå rakt till slutsatsen att detta var ”kulturminister Alice Bah Kuhnkes hjärtefrågor: klimat, demokrati, mångkultur och identitetspolitik.”

Otäcka grejor för vissa.

Inte nog med det. Wong hävdade också att ”Follin har från början varit tydlig med att museerna ska användas i kampen mot Sverigedemokraterna” (mina kursiveringar). Beviset för detta var att Follin påstods ha sagt att hon vill ”motarbeta exkluderande krafter”.

Efter att ha refererat några miljöpartistiska idéer om kulturpolitik, citerade Wong en anonym museimedarbetare som förklarar vad allt handlar om, på ren svenska:

– Fokus på våra möten är hela tiden att locka minoriteter och hbtq-personer till museerna, retoriken är hela tiden att vi är alldeles för vita, alldeles för heterosexuella.

Ja fy. Massa handikappade, invandrare och bögar på statliga museer!

Artikeln den 28 september är nu delad enorma 5 000 gånger på Facebook. Kulturpolitik är normalt ingen klickmagnet. Men här kunde alla snabbt identifiera vad det egentligen handlade om: tidens stora kulturkrig som utspelar sig inte bara på den traditionella höger-vänsterskalan utan den allt mer relevanta frihetliga-auktoritära skalan där högerpopulister vunnit mark. Hillary Clinton mot Donald Trump för att ta det uppenbara exemplet. I Sverige är ytterligheterna Feministiskt initiativ och Miljöpartiet på den liberala sidan, och Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna på den konservativa men alla försöker hitta en position.

Allt fler ser att striden om politisk makt i samtiden står i värderingsfrågor. Därför har SD för första gången skaffat officiell kulturpolitik. Kultur i detta fall är förstås inte dans, musik, teater, konst, film, litteratur – det är svensk identitet. Den intellektuella grenen av järnrören.

Med sin artikel skrev Ola Wong in sig i 2010-talets uppmärksammade kulturkrigstexter där bland andra Bengt Ohlsson skjutit iväg ”När ska det röda rinna av kulturens fana?” och Jasenko Selimović gjort ideologiska utfall mot såväl vänsterns kulturtidskrifter som mot Jonas Hassen Khemiris antirasistiska reva-text ”Bästa Beatrice Ask”. Statliga museer är på samma vis, liksom teatrars affischer eller retuschering av ”Kalle Anka på julafton”, perfekta små konfliktytor för samhällets mycket större spänningar.

Högröda av indignation gick den svenska borgerligheten igång på SvD:s stridslystna text. 

”Museer ska bli politisk lekplats”, ”beskäftig politisk radikalism”, skrev PJ Anders LinderAxess magasin. ”Rädda museerna från normpoliserna”, skrev Anna DahlbergExpressens ledarsida. ”Politisera inte museerna”, skrev Liberalernas Birgitta Ohlsson i SvD

”Alla institutioner ska underkastas ett och samma normkritiska tänkande, allt och alla ska silas genom ett identitetspolitiskt durkslag. Annars kan man bli av med pengarna”, rasade Åsa Linderborg på denna kultursida och applåderades som aldrig förr av borgerligheten. Vore det sant vore det förstås skandalöst.

Det officiella argumentet från högern är, som ledarskribenten Amanda Björkman skrev i Dagens Nyheter efter att liksom alla andra noggrant ha citerat Ola Wong, ”Vad händer om olyckan är framme och vi får en främlingsfientlig regering? Då har de rödgröna redan gjort politiserade myndigheter till norm”.

Det låter intellektuellt. Det låter klokt. Man kan i och för sig med fog invända att museer som sänker trösklar för minoriteter inte är likställt med museum som i DN:s framtidsdystopi vill höja trösklar för minoriteter, men det är inte vad debatten handlar om egentligen.

Högern har i alla tider bekämpat progressivitet där den dykt upp. Det är ideologi. Utan progressiv vänster och liberaler hade kvinnlig rösträtt dröjt 50 år till och vi hade ännu inte haft samkönade äktenskap. I dag kämpar högern lika febrigt mot ord som ”identitetspolitik”, ”rasifiering”, ”intersektionalitet” och ”normkritik” – dessa ”postkoloniala”, ibland även slappt kallat ”postmoderna” begrepp som används av alla dessa jobbiga, gapiga, tjatiga minoriteter som kräver rättvisa och jämlikhet.

Och den hårda vänstern tycker att normkritiksvurmarna sabbar den breda klasskampen med sitt egoistiska tjafs. Om någon nu undrade hur Åsa Linderborg hamnat bland högern i denna fråga.

Sedan – poff. I onsdags gick luften ur debatten. Det blev pinsamt.

Alice Bah Kuhnke skrev ett senkommet svar i SvD som sågade hela den gren den upphettade debatten vilat på i över en vecka. ”Ola Wong beskriver en imaginär kulturarvspolitik som inte är min”. Tvärtom vill hon frigöra kulturarvsinstitutionerna från politiken, hävdar hon. ”Vi behöver klippa banden för att förhindra ideologisk styrning.”

Tydligen hade Wong misstagit kulturministern för en miljöpartist (det var ett skämt, Bah-Kuhnke är miljöpartist, rent tekniskt, hon blev medlem när hon blev minister).

Samma sak upprepade hon på eftermiddagen i debatt mot Birgitta Ohlsson i Studio ett i P1. Absolut ingen statlig styrning av museers innehåll.

Och Ann Follins rapport till kulturdepartementet innehåller på sin höjd fragment av det Wong påstod. Det kan alla enkelt kolla genom att läsa den på Världsmuseernas hemsida eller via kulturdepartementet.

Alla debattörer hade blivit blåsta. Ingen hade orkat gå till källorna.

Om påståendena om Bah Kuhnke var så hårresande fel blev jag lite nyfiken på hanteringen av slagträt i debatten, överintendent Ann Follin.

Jag ringde och frågade när hon ”varit tydlig med att museerna ska användas i kampen mot Sverigedemokraterna” och var citatet ”motarbeta exkluderande krafter” kommer från. Follin förnekade bestämt partipolitik och visste inte var citatet kommer ifrån – men hon medgav absolut att museerna ska jobba ”inkluderande”. Som kulturjournalisten Johan Hilton, som också var inblandad i debatten innan den visade sig bygga på paranoida högerfantasier, skrev i DN:

”Varför är det fel om människor som arbetar på museer som ofta just hanterar frågor om mångkulturalism, religiöst förtryck och historiska perspektiv på minoriteter även erbjuds kompetensutveckling i queer och rasifiering? Jag måste erkänna att jag går bet på den punkten”.

Samma här.

Men håll med om att storyn rymde hela samtiden: Svag opinionsjournalistik, därpå tyckande baserat på den svaga journalistiken och därmed var det stora kulturkriget igång – mellan Donald Trump och Hillary Clinton, mellan bakåtsträvare och framåtsträvare, mellan SD och PK om man så vill.

Kolla aldrig en bra story. Vad ska vi då debattera?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.