Spretig Arena fyller 20 år

Blev 1993 en motvikt till smygnazism och högerstyre

Arena-skribenter: Magnus Linton, Ola Larsmo, Per Wirtén. Foto: TT

När Arena startades 1993, med sponsorpengar från Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, fanns ett skriande behov av en självsäker progressiv tidning.

Sverige hade högerregering och massarbetslöshet. Nazister på gatan och halvrasister i riksdagen. Nästan hela vänstern var självmördad, och de få kvarvarande resterna satt intryckta i ett hörn och bad om ursäkt för Sovjet. I det läget kom ett glassigt magasin som skulle publicera fördjupande texter ur ett brett vänsterperspektiv.

I Arena texter 19932013 finns några av tidningens bästa artiklar från de första 20 åren samlade. Det är på flera sätt en intressant inblick i svensk samtidshistoria.

Per Wirténs EU-entusiastiska artikel Federalisterna har vaknat från 2003 publicerad under kampanjen inför folkomröstningen om EMU blir en nyttig påminnelse om varför jag och många andra slutade läsa Arena (eller för den delen ETC). Givetvis ska vänsterdebatten vara bred och spretig, men det finns en gräns för hur mycket en radikal tidning kan anpassa sig till makten innan den blir helt irrelevant. Om man längtar efter hyllningar till Europatanken och vill veta varför EU borde ha mer att säga till om kan man ju lika bra prenumerera på Dagens Nyheter. Då får man dessutom korsord och en tv-tablå på köpet.

Samma problem finns för övrigt med Arenas nätversion Dagens Arena, som just nu verkar ha gjort reflexmässigt hat mot Venezuela som sin huvudfråga (se till exempel Daniel Mathisens Demokratin på tillbakagång i Venezuela, 23 november). Har inte svensk vänster viktigare saker för sig än att svansa efter borgarnas desinformationskampanjer?

Men det måste påpekas att Arena aldrig har haft någon enhetlig linje. Det har publicerats flera EU-kritiska artiklar i tidningen också.

Det är väl å andra sidan Arenas dilemma. Vem är den till för? Är den inte alldeles för radikal för högern utan att vara tillräckligt radikal för vänstern?

Det finns flera riktigt bra texter i boken, till exempel Magnus Lintons uppgörelse med Sveriges misslyckade och hycklande narkotikapolitik.

Och Arena ska ha beröm för att man som en av ytterst få vänstertidningar publicerar texter om historia. I antologin skriver Ola Larsmo om Sveriges kolonialprojekt och Moa Matthis om slaveriets människosyn.

Olav Fumarola Unsgaard försöker i en text från 2013 undersöka vad som egentligen hände med Attac. Rörelsen hyllades i medierna när den grundades 2001 och försvann ändå nästan över en natt.

Men Arena överlevde. Grattis, kanske?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.