Titta på Tyskland – då ser du vart vi är på väg
Palestinadebatten pekar mot ett mer auktoritärt samhälle
Palestinakonflikten är på väg in i ett nytt skede. Men oavsett hur länge vapenvilan håller denna gång har något hänt – inte bara i Mellanöstern, utan också i Sverige. I det senaste årets klappjakt på dem som protesterat mot kriget anar vi hur det politiska landskapet kan se ut om de traditionellt borgerliga partierna stärker sin allians med högerextrema partier. Det skriver historikerna Olof Bortz, Petter Hellström och Daniel Strand.
Palestinakonflikten har aldrig diskuterats så intensivt i Sverige som under det senaste året. Det hätska tonläget i debatten är ett uttryck för vår tids polarisering. Men debatten speglar också en djupare trend i det västerländska samhället, där den liberala demokratins principer om fri opinionsbildning utmanas. Israels försvarare har under det senaste året försökt tysta ned sina motståndare genom att misstänkliggöra deras motiv, framställa deras åsikter som oförenliga med svenska värderingar och begränsa deras möjligheter att över huvud taget yttra sig.
Man kan urskilja tre retoriska strategier som har använts mot dem som protesterat mot Israels krig i Gaza. Den första strategin är att stämpla dem som terroristsympatisörer. I Göteborgs-Posten hävdade debattören Henrik Jönsson att de som demonstrerar mot kriget ”legitimerar en våldsbejakande […] och auktoritär teokrati”, medan Alice Teodorescu-Måwe (KD) påstod att ”Palestinarörelsen hyllar terrorister” och ”uppmanar till sabotage, hot och våld”. I Folkbladet beskrev Widar Andersson ett erkännande av Palestina som ”Hamaskramande”.
Det var också antisemitiskt att kalla Israel för en kolonialmakt
Den andra strategin är att avfärda all kritik av Israel som antisemitisk. Direkt efter Hamas attack i oktober 2023 hävdade Nya Wermlands-Tidningens Henrik Barvå att det var antisemitiskt att kritisera Israels ockupation av Palestina, medan Expressens Linnea Lindquist påstod att ett skolbarn som trampat på en israelisk flagga hatade judar. Östgöta Correspondentens ledarskribent Johanna Trapp summerade strategin i en enkel formel: ”Israel är en garant för judiskt liv. Att vara emot judar, eller mot sionismen, är antisemitism.”
När bomberna började falla över Gaza mobiliserades strategin mot dem som gick ut för att protestera. I Dagens Nyheter förklarade Segerstedtinstitutets föreståndare Christer Mattsson och två andra forskare att slagordet om ett fritt Palestina ”från floden till havet” var antisemitiskt. Det var också antisemitiskt att kalla Israel för en kolonialmakt, då detta skulle innebära en ”avhumanisering” av israeler.
Sammanblandningen av antisemitism och antisionism bygger på en oförmåga att skilja på judar som grupp och Israel som stat. I Dagens Nyheter kallade Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig Hamas attack mot Israel för ett angrepp på ”det judiska folket”, och framställde detta folk som en enhetlig grupp med en självklar relation till Israel. När anställda på Kulturhuset i Stockholm ställde sig bakom en bojkott av Israel hävdade Verständig att judar inte kunde ”känna sig trygga” i lokalerna. Gulan Avci (L) hävdade för sin del att Amnestys kampanj mot israeliska krigsbrott gjorde det ”svårare för judar att leva judiskt liv i Sverige”.
Tidvis är sammanblandningen så total att ”antisemitism” inte alls tycks handla om judar. Strax innan 7 oktober anklagade Christer Mattsson bokmässan i Göteborg för ”strukturell antisemitism”, eftersom Israel inte bjudits in som officiell partner till temat om judisk kultur. Mattsson förklarade att han med antisemitisk inte menade ”judefientlig”, utan ”enkelspårigt kritisk till landet och staten Israel”.
… den etniska kodningen utgör också ett implicit hot mot infödda svenskar
Den tredje strategin är att utmåla Israels kritiker som osvenska. I en riksdagsdebatt hävdade Aron Emilsson (SD) att protesterna mot kriget var ”på total kollisionskurs med svenska värderingar”. Dagen efter föreslog Teodorescu-Måwe att blivande svenska medborgare ska ”erkänna Israels rätt att existera” och ”ta till sig de judiskt-kristna värderingarna”, varpå migrationsminister Johan Forssell (M) ventilerade möjligheten att utvisa personer som ägnar ”sig åt terrorromantik och sprider antisemitism”. Vice statsminister Ebba Busch fastslog för sin del att alla i Sverige måste ”acceptera våra värderingar”.
Denna etniska kodning av konflikten – det är ”svenskt” att stötta Israel och ”osvenskt” att sympatisera med Palestina – har flera funktioner. Å ena sidan kan den få flyktingar från Mellanöstern att hålla tyst om sina erfarenheter. Å andra sidan kan den rentvå Sveriges majoritetsbefolkning från anklagelser om antisemitism. Både statsminister Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson – ledare för partier med en dokumenterad historia av antisemitism – har nyligen påstått att judehatet i Sverige är ”importerat”. Men den etniska kodningen utgör också ett implicit hot mot infödda svenskar, som genom att kritisera Israel kan förverka sin självklara plats i samhällsgemenskapen. Enligt Åkesson har inga ”vanliga svenskar” protesterat mot kriget.
Att framställa politiska åsikter som nationella ”värderingar” som alla måste underkasta sig vittnar om en auktoritär samhällsomvandling. Om man vill se vart det barkar kan man vända blicken mot Tyskland, där myndigheter har förbjudit propalestinska demonstrationer och symboler, som flaggor och sjalar. Tysklands president och vicekansler har krävt att landets muslimer och araber uttryckligen ska ta avstånd från terrorism och antisemitism. Sedan i somras måste alla som vill bli tyska medborgare erkänna Israels ”rätt att existera”.
Repressionen har även riktats mot forskar- och civilsamhället. Tyska universitet har dragit in tjänster för professorer som kritiserat Israel. I Berlin stängde stadens styre ned kulturcentret Oyoun efter att de hade huserat den judiska fredsgruppen Jüdische Stimme. När den judiska organisationen förra våren ordnade en konferens om Palestina fick den sina ekonomiska tillgångar frysta. Konferensen stormades därefter av polis.
Ser vi konturerna av en illiberal demokrati?
I detta samhällsklimat stämplas alla solidaritetsyttringar med Palestina rutinmässigt som antisemitism. I december anklagades en kyrka i Darmstadt för att sprida ”judehat” och ”öppen Hamaspropaganda”. Som bevis publicerades foton på hjärtformade julkakor med texterna ”Ceasefire now” och ”Never again for anyone”.
Än en gång går Tyskland i bräschen för ett auktoritärt Europa, där minoriteter misstänkliggörs och politiskt oliktänkande tystas ned. Även om utvecklingen inte gått lika långt i Sverige kan samma tendenser skönjas här: inbjudningar har dragits tillbaka, människor har förlorat sina arbeten och politiskt aktiva har tvingats bort från sina partier. Kanske är kväsandet av Palestinarörelsen ett uttryck för en mer genomgripande utveckling, där den liberala demokratins fria åsiktsutbyte ersätts av nationella ”värderingar”? Ser vi konturerna av en illiberal demokrati, där makthavarna inskränker våra grundläggande rättigheter? I klappjakten på dem som stöttat Palestina anar vi hur samhället kan komma att se ut om den traditionella borgerligheten stärker sin allians med högerextrema partier som i grunden motsätter sig den liberala demokratin.
Dragkampen om demokratin är ännu inte avgjord. Men repressionen av Palestinarörelsen är ett faktum, och de som har betalat det högsta priset är Gazas befolkning. I femton månader har försöken att tysta ned protesterna skickat ett budskap till Israel att man ostört kan fortsätta med det våld som FN:s högsta domstol utreder som folkmord.
Olof Bortz, doktor i historia
Petter Hellström, doktor i idéhistoria
Daniel Strand, doktor i idéhistoria
