Visst lever vi på hennes vilsegångna rymdskepp
Ursula K. Le Guins bärkasseroman är här för att stanna
1986 publicerade science fiction-författaren Ursula K. Le Guin en essä där hon liknade romanen vid en bärkasse. Tanken var närmast banalt feministisk. Le Guin gick tillbaka till jägarna och samlarna varifrån två sorters historieberättande härstammade. Dels männens, jägarnas, som var linjärt. Deras narrativ tog formen av ett slungat spjut: började här, gick ditåt och slutade med ett SHTONK! Dels kvinnornas berättelser. Deras tillvaro gick ut på att stoppa saker i en bärkasse: en baby, ett blåbär, en snärjd kanin. Le Guins originella tes var att formen på kvinnornas berättelser liknade deras samlande.
Tusentals år senare hade mannens berättelse hamnat i kris, menade Le Guin. Ingen tycktes längre kunna dra den raka linjen. Orsaken var att spjutkastarförfattarna låtit hjälten – mammutjägaren – stå i centrum. I vår upplysta tid fanns inte några sådana längre. Dessutom försökte de inbilla oss att konflikt var romanens egentliga mål.
För andra gången på kort tid har Le Guins inflytelserika evolutionslitteraturlära översatts, av Bo Greider, och givits ut i en nätt volym (”Jag är man”/”Berättarkonstens bärkasseteori”, Hansson & Bruce). Texten skrevs som sagt 1986, under den kris för litteraturen som kallas postmodernismen. I efterhand är essän ett uppenbart försök att rädda, kanske inte så mycket berättandet som själva romanen.
Romanen, menade Le Guin, är illa lämpad för att gestalta den manliga berättelsen – den är en icke-heroisk form i grunden. Dess mål är inte konflikt, utan process. Le Guin uppmanade därför författarna att bejaka den ”samlande” romanen, och fylla sina böcker med gåtor snarare än konflikter, begynnelser utan slut, vilsegångna rymdskepp och misslyckade uppdrag. Testa att lägga en hjälte i bärkassen och han ser mera ut som en … potatis, än en ståtlig krigare. Essän slutar vackert: ”än finns det frön att samla, och rum kvar i en bärkasse full av stjärnor”.
Det jag slås av 40 år efter publiceringen är hur rätt Le Guin fått – och hur den feministiska subversiviteten runnit ur texten. Romanen som form ÄR en bärkasse i dag. Litteraturen har som bekant feminiserats. Och trots att den ”heroiska” historien återkommit med full kraft efter 2008, med Trump, krig mitt i Europa och ett hotande ragnarök i form av klimatförändringar framstår mammutjägarens roman som märkligt frånvarande. Visst finns det romaner om finanskrisen – men knappast någon ny episk ”Vredens druvor”. Och när skrevs en actionfylld klimatroman senast? Eller ens en rafflande skildring av krig i samtidens Europa? I dag är till och med samtidens stora mansberättelse – Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” – en bärkasseroman där hjälten går på babyrytmik under föräldraledigheten med alla sina krigarinstinkter meningslöst aktiverade.
Vi befinner oss helt enkelt alla på Le Guins vilsegångna rymdskepp. Nog lever romanen och berättelsen ännu. Men segrarna står ute i vildhavren med sina bärkassar.
Scenkonstpodden Kritcirkeln: Händel går på händer och Hamlet hälsar hem
