För tre år sedan hade de helt vanliga liv
Hon skildrar kvinnorna som betalar priset för Putins krig
Februari har få försonande drag men ett är i alla fall ljusets återkomst. Trots att den lågt stående solen får ögonen att tåras, vänder man sin bleka näsa emot den för att fånga det som mest är ett löfte om ljusare tider.
I flera av berättelserna i den ukrainska journalisten Julia Iljuchas bok ”Mina kvinnor” är det just februari – men i stället för att ljuset kommer, sänker sig mörkret. Det är februari 2022, platsen är Ukraina och Ryssland har just invaderat.
Det har i dag gått tre år sen Putin inledde den fullskaliga invasionen. Jag minns hur det var att vakna till den nyheten, det gav en fysisk reaktion, en stöt gick genom kroppen som liksom fortsatte att vibrera i mig. Men jag minns också den lite häpna förundran och beundran dagarna som följde, när Zelenskyj vägrade fly, när Ukraina stod pall. När det inte blev någon rysk parad genom Kiev.
Ukrainas ståndaktighet har haft ett skyhögt pris. Hur många av landets invånare som har fått sätta livet till är okänt; i december 2024 uppgav president Zelenskyj att 43 000 soldater dödats. Lägg till alla de civila – barn, kvinnor, tonåringar, åldringar – som dödats i de bostadshus, skolor, teatrar, sjukhus och så vidare som Ryssland bombat, därtill alla skadade, de miljoner som tvingats fly.
Julia Iljucha skriver om några av de som betalar det här priset. I fyrtio snapshots på en till två sidor berättar hon om kvinnor som för tre år och en dag sen hade helt vanliga liv men som nu hela tiden lever med kriget som fond. Det finns en viss vardaglighet; en kvinna går till affären för att köpa mjölk, en kvinna bättrar på sitt röda läppstift. Men så är kriget där: medan kvinnan är i affären förintas hennes hem av en rysk raket, och hon med läppstiftet målar utanför då hon sitter i skyddsrummets mörker.
Visst finns här tapperhet, mod och kärlek men mest påminner Iljucha oss om vilken fruktansvärt destruktiv kraft kriget är. Hon skriver om kvinnan som letar efter sin man i en massgrav, och om kvinnan som gråter tröstlöst i skyddsrummet med sina två små barn vid sin sida. Om hur kriget river upp klyftor mellan människor, som kvinnan som är mamma till en medlöpare eller kvinnan som har hela sin släkt i Ryssland – de är som döda för henne. Här finns också närmast metafysiska berättelser, om hat och hämndbegär som knappt går att härbärgera, som äter sig in och tar över.
Som sagt, det är mörkt – men vem trodde något annat om kriget? Julia Iljucha skriver bara om 40 kvinnor. Ukraina hade före invasionen för tre år sen knappt 40 miljoner invånare; de öden som människor möter där nu är fruktansvärda att ens tänka på, särskilt efter USA:s ofattbara svek. Men åtminstone det kan vi göra, nu när vi äntligen får vända näsan mot en blek februarisol igen.
Fotnot: ”Mina kvinnor – fyrtio ukrainska ögonblick” är översatt av Susanna Witt och ges ut av Romanus & Selling.
Café Bambino: Existerar valutan som styrs av pappaskämt?
