Fyra sätt Europa nu kan hjälpa forskare i USA
Amerikanska universitet är under attack av Donald Trump
Amerikanska universitet är under attack! Trumpadministrationen låtsas att man bestraffar universitet för att de visar eftergivenhet mot eller till och med ger stöd till ”antisemitism” (det vill säga demonstrationer för Gaza) och/eller ”rasism mot vita” (det vill säga DEI, initiativ för mångfald, rättvisa och inkludering). Men det man egentligen är ute efter är den akademiska friheten och yttrandefriheten. Genom att ge sig på de mest prominenta och privilegierade universiteten, som Columbia och Harvard, slår de två flugor i en smäll: man får uppmärksamhet i medierna och man skapar rädsla bland andra, mindre privilegierade, universitet.
Resten av världen har börjat reagera, men oftast utan att veta så mycket om USA:s akademiska värld och utan att fråga akademiker och forskare där vad de nu skulle behöva. Utmaningarna varierar förstås, beroende på till exempel kön och etnicitet, juridisk status, vilken delstat de bor i och vilket universitet de arbetar vid. Men här kommer några förslag från en vit, manlig, fast anställd greencard-innehavare som arbetar vid ett offentligt universitet i en republikanskt styrd delstat.
Först är det dock viktigt att förstå exakt hur Donald Trumps administration angriper universiteten. Till skillnad från länder som Kina eller Turkiet fängslas inte akademiker (än så länge). De flesta universitet, eller dess ledningar, har inte heller tagits över av staten, så som skett i till exempel Ungern och Turkiet – även om offentliga universitet ofta har starkt politiserade styrelser, och det finns några enskilda fall av universitetsövertaganden, som New College of Florida.
Trump angriper med ekonomiska medel, men med tydligt politiska motiv.
Universitet som stöder – eller ens bara tolererar – protester, forskning eller tal som går emot Trumpadministrationens preferenser blir föremål för utredning, och deras federala finansiering fryses eller stryps helt och hållet. Så rent tekniskt är DEI-initiativ, eller forskning om sånt som klimatförändringar, genus och sexualitet, inte förbjudna men de kan leda till stora ekonomiska konsekvenser för de universitet som engagerar sig i eller tolererar dem – och i den nyliberala akademin är det pengarna som styr. Universitetstjänstemän är underställda universitetsstyrelser, som oftast består av näringslivsfolk – som värderar ekonomisk tillväxt högre än akademisk frihet. Det var därför inte förvånande att rektorerna för både Columbia och Harvard gav efter för Trumps krav, även om det inte räddade vare sig dem eller deras universitet.
Då det största hotet alltså är ekonomiskt, och då USA lägger nästan dubbelt så mycket på forskning och utveckling som hela EU, är det uppenbart att det bara är så mycket andra länder kan göra. Lägg till det att Trumpadministrationen är ointresserad av avvikande åsikter, i synnerhet från andra länder, och att USA är för mäktigt för att kunna pressas politiskt. Men även om man i Europa inte kan stoppa angreppen på den amerikanska akademin, finns det olika grupper som kan hjälpa till USA-baserade akademiker på olika sätt. Jag fokuserar här på fyra stycken: akademiker, journalister, universitet och stater.
Jag inser att vår belägenhet är en spännande story, men intresset kan också skapa problem
Bojkotter och upprop är akademikers favoritmedel för politiska protester. På sociala medier har många europeiska akademiker redan deklarerat att de inte längre kommer att resa till USA, vare sig i jobbet eller som turister, så länge Trump sitter vid makten. Med tanke på den senaste tidens gripanden och utvisningar är dessa bojkotter rimliga som ett slags självförsvar, men de är inte mycket till stöd för amerikanska akademiker. Något som däremot skulle hjälpa är att erbjuda sig att lagra hotad data och forskning på öppna webbplatser i Europa.
Europeiska journalister har bevakat attackerna mot Columbia och Harvard med samma glöd som de bevakade dessa universitets påstådda ”wokeness”. Det är en viktig bevakning, särskilt om och när journalisterna tar sig bortom de få elitskolorna på östkusten och till offentliga universitet i stater som Florida och Texas. Men den kommer inte att påverka Trumpadministrationen, inte ens om de får med sig sina egna länder för att utöva politisk press. Däremot kan journalister vara mer lyhörda för den situation akademiker (och universitetens tjänstemän) befinner sig i när de kontaktar oss för intervjuer.
Jag inser att vår belägenhet är en spännande story, men intresset kan också skapa problem. Eftersom kommunikation via officiella e-postkonton (och ibland även via universitetets datorer) vid många offentliga universitet faller under en öppenhetslagstiftning, riskerar allt som en intervjuperson skriver i ett mejl bli offentligt, och kan utnyttjas politiskt och professionellt. En journalist bär därför fråga om akademikern i fråga vill kommunicera via sin jobbmejl eller via en privat mejl. Journalisten bör också vara medveten om de potentiella risker som storyn kan innebära – är den där ”provocerande frågan” verkligen värd risken för intervjupersonen?
På senare tid har flera europeiska universitet kommit med initiativ för att ge ”en fristad” (Aix Marseille University) till ”de största offren för denna politiska och ideologiska påverkan” (Free University Brussels). Men treåriga program eller ettåriga postdocs är varken attraktiva eller strukturella lösningar, särskilt inte om avsikten är att locka ”särskilt framstående forskare”. I själva verket verkar de snarare drivas av egenintresse (som god pr). Om universiteten verkligen vill göra skillnad, åtminstone för några enskilda akademiker, bör de se till att de kan fortsätta sin redan pågående karriär vid institutioner i Europa. De bör också rikta stödet till de forskare som nu är särskilt utsatta – dessa, liksom många ”särskilt framstående forskare”, återfinns ofta vid offentliga universitet snarare än vid Ivy League-skolorna.
Många europeiska länder har också börjat diskutera möjligheten att få över ”internationella toppforskare”. Få har varit så rättframma som Eppo Bruins, Nederländernas minister för utbildning, kultur och vetenskap, som försvarade sitt initiativ med klassiskt holländskt handelslingo: ”Toppforskare är värda sin vikt i guld för vårt land och för Europa.” Naturligtvis bör nyttan vara ömsesidig mellan den akademiker som får stöd och det land och institution som ger det. Det bör dock inte ske på bekostnad av europeiska akademiker. Den nederländska regeringen tillkännagav sitt initiativ bara några dagar efter att anställda vid universitet där hade strejkat i protest mot samma regerings drakoniska nedskärningar på den högre utbildningen.
Länderna i EU har nu en fenomenal möjlighet att locka till sig några av världens bästa forskare. Men för att säkerställa att det verkligen gynnar den egna akademin (och ekonomin) måste de initiativ som tas ingå i en bredare strategi för, och investering i, den europeiska akademin. Även om detta till en början kanske bara gynnar några enskilda (”topp”-)forskare så kan dess ekonomiska effekt på sikt tvinga till och med Trumpadministrationen att ändra kurs.
Cas Mudde är en av världens ledande forskare på politisk extremism och populism i Europa och USA. Han är verksam vid University of Georgia, USA.
Samma text har också publicerats i The Guardian.
Övers. från engelska: Anna Andersson.
Konstpodd: I själva verket
