Bogdan Szyber och konsten att forska
Utbildningskonst är ett hot – mot konstnärlig forskning
Konstnärlig forskning har funnits i Sverige i mer än trettio år men uppfattas fortfarande som ett nytt, mystiskt och besynnerligt tillskott av såväl högskola som konstliv. Den utmanar traditionella vetenskapliga paradigm och etablerar högskolan som en möjlig plats för konstnärlig praktik. Utanför fältet har den inte debatterats tillräckligt mycket, därför är det bra att det sker nu.
Bakgrunden är Bogdan Szybers avhandling Fauxthentication – Art, Academia & Authorship som underkändes av en internationell betygsnämnd på disputationen på Stockholms konstnärliga högskola tidigare i år. Eftersom Szyber har en så tydligt kritisk hållning till konstnärlig forskning uppstår frågan om underkännandet i själva verket är en hämndaktion (Kunstkritikk 30/6). Avhandlingen tar upp risken för att konstnärlig forskning leder till ett akademiserat konstliv som producerar en högskolespecifik konstform, eller "utbildningskonst". I denna har bedömningen av kvalitet reducerats till att bara omfatta konstens teoretiska utformning.
Frågan om det var rätt eller fel att underkänna avhandlingen kan jag inte bedöma, men den underliggande rädslan för akademiseringen av konsten – detta gäller alla konstarter – är intressant. Även de konstnärliga grundutbildningarna har setts som bidragande till en stegrande akademisering.
I vilken utsträckning finns det i kulturlivet idag ett aktivt ifrågasättande av principerna för bedömning, eller en kritisk diskussion av tolkning och kritik?
Jag menar istället att det verkligt intressanta med konstnärlig forskning är möjligheten att utforska akademin som en plats för konstnärlig produktion som därigenom påverkar akademin snarare än konsten. Visserligen inte ett projekt som vare sig konstliv eller akademi har varit odelat positiva till. Men här finns fördelar som till exempel i den lagstadgade friheten för forskning. Den gör akademin till en attraktiv plats med en relativ frihet som i vissa fall är större än vad den är utanför högskolan. Blir konsten som produceras inom akademin därför oberoende av världen utanför? Självklart inte.
Konstnärlig forskning bygger på tanken att den konstnärliga metoden kan visa på en kunskap som, om den synliggörs, inte bara bidrar med kunskap för det konstnärliga området utan även är användbar inom andra fält. Om den konstnärliga forskningen däremot blir isolerad från konstfältet i stort är det ytterst osäkert om den kan ha trovärdighet vare sig som konst eller som akademisk disciplin. Fenomenet utbildningskonst ska därför absolut ses som ett hot, men det är svårt att se den som ett hot mot något annat än den konstnärliga forskningen själv.
En del av misstänksamheten mot konstnärlig forskning är kanske rotad i en romantisk syn på just frihet. Konstnären är och ska vara fri, men var finns denna frihet för konsten 2020? Vad är egentligen skillnaden mellan den allmänna studieplan som reglerar på vilka grunder en konstnärlig avhandling ska bedömas, de kriterier som till exempel styr Konstnärsnämndens uppdrag och bedömning av ansökningar eller konserthusens programråd? Och det är inte svårare eller lättare att bedöma konstnärlig kvalitet i akademin än på Kulturrådet, galleriet eller i konsertsalen.
Oavsett är bedömningen en funktion av vem som bedömer, snarare än på en given definition av kvalitet. Och så ska det vara, men centralt är att diskussionen om vad denna kvalitet utgör är aktiv och pågående. Tyvärr sker inte detta i tillräckligt stor grad, vare sig i det "fria" konstlivet eller inom akademin.
De värdesystem, ofta kommersiella men till stor del även politiska, som idag styr konstfältet ska inte tas för givna utan behöver ständigt genomlysas. Oavsett om det är en bedömning vid ett inträdesprov på en konstnärlig högskola, en ansökan om kulturbidrag eller en journalistisk bedömning av en konsert, så präglas den sällan av öppenhet eller genomskinlighet.
I vilken utsträckning finns det i kulturlivet idag ett aktivt ifrågasättande av principerna för bedömning, eller en kritisk diskussion av tolkning och kritik?
Jag välkomnar en debatt om de värdesystem som styr bedömningen av konstnärlig forskning i akademin, men den behövs just därför även för de system som styr bedömningen av konstnärlig kvalitet i allmänhet.
Rätten att definiera vad som är bra konst styrs av ett komplext system som ofta är kopplat till tydliga maktpositioner, och det bidrar inte alltid till mångfald i kulturlivet. Men här kan den konstnärliga forskningen komma att spela en stor roll då den kan synliggöra dessa system. Kanske beror skepsisen mot konstnärlig forskning på just detta?
Naturligtvis finns risken att akademin blir ytterligare en maktposition, och det skulle vara djupt olyckligt, i synnerhet om det ger upphov till ett parallellt system utan inblick. Istället borde konstnärlig forskning fortsätta att ifrågasätta de värdesystem som styr bedömningen av kvalitet. Många av de konstnärliga avhandlingar som jag har handlett, opponerat på eller suttit i en betygsnämnd för har diskuterat just detta. Szybers avhandling ger anledning att fortsätta diskutera dessa viktiga frågor, men diskussionen om konstnärlig kvalitet är bredare än hotet om konstens eventuella akademisering.
Henrik Frisk är musiker och kompositör, professor i Musik vid inst. för komposition, dirigering och musikteori på Kungl. Musikhögskolan, samt docent i konstnärlig forskning vid Lunds Universitet
