En avgång som inte löser något
Claes Wahlin om att Eirik Stubø slutar som vd för Dramaten
I institutioner med lång tradition sitter saker i väggarna. Översatt till ett tydligare språk så handlar det om vanor och rutiner, ett nedärvt förhållningssätt till hur saker och ting skall skötas. Det handlar om strukturer, men inte enbart. Vid omorganisationer så är det just det som sitter i väggarna som ofta utgör motståndet.
När nu Dramatens styrelse, att döma av pressmeddelandet är det därifrån beslutet kommer, finner det bäst att Eirik Stubø avgår som konstnärlig chef och vd, så lär det inte lösa det som sitter i väggarna. Att avsätta chefer är något av en symbolhandling, för i ett fall som detta är frågan hur ansvaret egentligen fördelas mellan Stubø och styrelsen. Den senare har ju trots allt det yttersta ansvaret.
Skådespelaren i stormens centrum har verkat på Dramaten under en rad tidigare chefer, utan att styrelsen – som rimligen måste ha känt till vad som pågått – har agerat eller reagerat.
Det handlar också om medierna. När en institution drabbas av drev rör det upp saker; brister i organisationen eller diverse oförrätter ges plats, även om de inte alltid har med sakfrågan att göra. Då räcker det inte att man, som i det här fallet, omedelbart lägger ner den pjäs som skådespelaren var med i.
Dramaten har den senaste tiden haft en rad avgångar av skilda orsaker. Att låta Maria Groop Russel ta över vd-posten i väntan på en ny konstnärlig chef är blott en nödlösning vars enda omedelbara effekt är att det blir tyst i medierna.
