Det går inte att besegra ett land man inte förstår

Romanen ”The Ugly American” ringar in den imperialistiska arrogansen

Amerikanska soldater vid flygplatsen i Kabul.

I ett asiatiskt land växer motståndet mot USA:s närvaro. Men av det märker den amerikanske ambassadören, Lucky Louis, ingenting. Han talar inte språket, han förstår inte traditionerna, han fnyser åt seden att spå i händer som föregår varje viktigt beslut i landet. Ambassaden gästas mest av en strid ström av amerikanska senatorer på besök, som alla får höra hur bra det går för USA. När attackerna kommer står Lucky Louis häpen. Han har minsann aldrig träffat någon som håller på fienden!

Låter det bekant? Romanen The Ugly American skrevs 1958 och filmatiserades med Marlon Brando i huvudrollen. (Uppdrag i Östern, 1963) Författarna, William J. Lederer och Eugene Burdick, var inte emot imperialism. De var tvärtom oroade att USA höll på att förlora det kalla kriget, eftersom Sovjet var mycket smartare.

Handlingen i ”The Ugly American” är förlagd till ett imaginärt land i Asien kallat Sarkhan. Kommunisterna rycker fram, och medan de sovjetiska utsända alla talar språket, har läst landets litteratur och tar av sig skorna i templet, begår USA det ena misstaget efter det andra. De skickar tanks som fastnar i leran, de förolämpar statsministern, de blir grundlurade av sina egna betjänter, de bygger dyra vägar för militärfordon men låter folket i byarna svälta. Deras toppmoderna vapen har ingen chans mot befolkningens hemmagjorda trägevär. ”Vi utkämpar ett krig jag aldrig har läst om i Command and Staff College. Konventionella vapen, konventionell taktik fungerar inte”, säger major Tex hjälplöst.

Romanens titel syftar inte på Lucky Louis – den fule amerikanen är tvärtom ett gott exempel. Han är en ödmjuk man med ett anskrämligt ansikte, men han uppfinner en cykeldriven vattenpump som kan transportera vatten upp till risfälten på bergen. Han blir populär, hans pump förbättrar livet för risodlarna. Män som han blir dock alltid hemskickade i romanen, då militärledningen vill ha stora, imponerande projekt.

USA är världens starkaste militärmakt och fortfarande så erbarmligt dåliga på att vinna

Bokens kritik av USA:s sätt att bedriva utrikespolitik var så skarp att den fick John F Kennedy att skicka ett ex till samtliga senatorer. När Kennedy blev president två år senare grundade han Peace Corps, inspirerad av boken. Tanken var att unga amerikaner skulle lära sig om världen, arbeta på barnhem eller på fältet, lära sig språk och inte bara möta världen i militäruniform.

63 år senare har dock ytterst lite förändrats. USA är världens starkaste militärmakt och fortfarande så erbarmligt dåliga på att vinna. Har de lyckats med något, någonsin? Invadera är de bra på, slå sönder ett lands styre och dess infrastruktur kan gå på några dagar, men när har de byggt upp ett land? När har de skapat något bestående? Haiti, Guatemala, Vietnam, Haiti igen, Irak, Libyen – det är en lista av kaos, död och grava missbedömningar. I regel är tillståndet i ett land sämre när de åker därifrån än när de kom.

USA har spenderat två och en halv biljon dollar i Afghanistan. Det är trehundra miljoner dollar om dagen. Man har gått från bomber till konventionella marktrupper till counterinsurgence till counterrerrorism till bomber igen. Rapport på rapport har skrivits, analys på analys gjorts. Trots detta har hela landet fortfarande inte rent vatten eller toaletter. Det är världens sjunde fattigaste land.

Att lyssna på amerikanska soldater som vittnar om att de fått en halv dags power point om afghansk kultur och att övertalning av befolkningen gjorts med flygblad trots att mindre än hälften kan läsa, är som ett kapitel ur The Ugly American. 15 procent av alla amerikanska dödsfall var green-on-blue: de dödades av den afghanska regeringsarmén de själva installerat. Och även om närvaron inneburit en viss respit för den generation som växt upp, hinner de inte ens lämna landet förrän talibanerna tar över. Beväpnade med alla de vapen och tanks USA lämnat efter sig. Nu väntar en lång, ändlös natt för landets kvinnor. Landet kastas 200 år bakåt i tiden, som Mahbooba Seraj från Afghanska kvinnonätverket säger.

När imperialisterna lämnar, vad finns kvar?

Och när man tänker på det: Finns det någon ockupation som lyckats, någonsin, med att förändra något? Hör det kanske till imperiets natur att det är arrogant, just därför att det är världsledande, och att det därför inte bemödar sig om att skaffa den förståelse som behövs för att kunna leda? När imperialisterna lämnar, vad finns kvar? De enda ockupationer som lyckats, från ockupantens synvinkel, är de där man utplånar befolkningen, sätter dem i reservat och flyttar dit sitt eget folk. Hela Amerika, till exempel. Men att styra på avstånd, att tro att man via militär eller mejl kan förändra ett land – det kanske inte går?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.