Vänsterstjärnan vill ha nordisk socialistunion
Ge alla gratis wifi, lägenhet inom sex månader och rätt att rösta bort chefen. Kajsa Ekis Ekman möter Pelle Dragsted
Pelle Dragsted är det senaste heta namnet i den danska vänstern. När hans parti Enhedslisten nyligen blev största parti i kommunalvalet i Köpenhamn var det slutet på en hundraårig epok av socialdemokratisk dominans i den danska huvudstaden. Många förstod inte vad som hänt. Hur kunde detta rödgröna parti, i flera frågor till vänster om svenska Vänsterpartiet, vinna? Svaren sökte man då i Pelle Dragsteds bok Nordisk socialism, som nu kommit på svenska.
Nu sitter Pelle på kafé Blå lotus i Stockholm, iklädd kavaj och ser på alla sätt så proper ut som någon med ett vilt förflutet. Innan Pelles 14 år som partistrateg och riksdagsledamot var han aktivist, nu ser han ut som någon på börsen.
– Jag har länge haft lust att skriva den här boken, för att bli mer klar på saker för mig själv. Det var länge sen vi i Enhedslisten gjorde upp med old school-revolutionsromantiken, men jag har saknat en bro mellan det jobbet vi gör i parlamentet med att utveckla välfärden och en reell socialistisk vision. Det var en artikel av J.K. Gibson-Graham, en pseudonym för två feministiska filosofer, som fick mig att tänka om. De skrev, vi har dekonstruerat allt förutom kapitalismen! Den ses fortfarande som ett allomfattande system, ett stort monster som inte går att bli av med. Det stämmer helt enkelt inte.
– För att kunna arbeta mot kapitalismen måste man inse att den inte alls finns överallt. Vatten, el, sjukvård, skola, hela välfärden är i Norden undantagen kapitalismen, och det är det jag menar med nordisk socialism. Att steg för steg ta ut sektorer ur kapitalismen. Att demokratisera ägandet, och tränga undan marknaden.
En liten klass äger det mesta och kan pressa hela regeringar att göra som de vill. Det är odemokratiskt. Men det är inte kioskägaren eller frisören som är problemet
I Sverige har det motsatta hänt. Sjukvård, skola och el är sedan 30 år på marknaden. Är det inte så i Danmark?
– Nej, nej! Skolan i Danmark är helt profitfri. Äldreomsorgen är nästan helt profitfri, likaså sjukvården. Vi har precis fått en ny lag som förbjuder profit på förskolan.
Så när man går till vårdcentralen i Danmark då är det inte Capio, Kry och så vidare, utan bara offentlig vårdcentral?
– Ja exakt, och gratis. Noll kronor betalar man för samtliga besök. En del sektorer har privatiserats och upphandlats, men inte lika många som i Sverige. Min poäng är att det inte är statiskt. Vi kan dra tillbaka privatiseringarna, som vi gjorde under efterkrigstiden. Vi behöver inte tala om att avskaffa kapitalismen som en utopi. Även att kalla välfärd ”inomkapitalistiska” reformer får folk att tro att systemet är ett skal som vi är instängda i. Det vi behöver göra är att utöka de demokratiskt ägda sektorerna en efter en. Kooperativ, statligt ägda, kommunalt ägda företag. Men vi behöver inte krossa kapitalismen på en gång. Den kan finnas kvar, fast vara liten.
Du menar att kapitalismen inte fungerar, ändå vill du inte ta bort den?
– Kapitalismen förstör klimatet, skapar en massiv ojämlikhet och undergräver demokratin. Det är de tre centrala kriserna som systemet skapat på grund av profitjakt. En liten klass äger det mesta och kan pressa hela regeringar att göra som de vill. Det är odemokratiskt. Men det är inte kioskägaren eller frisören som är problemet, det är de stora företagen och bankerna, som genom deras ägande får enorm makt. Det demokratiska ägandet ska i framtiden dominera.
Du föreslår alltså en slags blandekonomi? Som Norden på 70-80-talet?
– Ja, så kan man kalla det. Vi har byggt upp en typ av blandat ägande, Coop till exempel, det är ingen Jeff Bezos som äger det, utan det är ett 100 procent kundägt företag där vinsten går tillbaka till kunderna. Vi kan vända pyramiden upp och ner – en majoritet icke-kapitalistisk sektor, och så lite kapitalism i marginalerna.
Vad ska kapitalismen producera då?
– Det är inte upp till mig! Vi behöver inte hålla på med såna här fåniga diskussioner typ ”hur många anställda ska frisörsalongen ha innan den nationaliseras” utan problemet är de företag som har stor makt över samhället. Den lille kaféägaren, vem är emot honom?
De anställda kanske, som får höra att de inte kan få högre lön för att det är ett litet företag som inte har råd?
– Ja, men sånt har vi kollektivavtal till. Jag föreslår också i min bok ett system för att demokratisera företagen. Stora företag ska ha ett tvåkammarsystem, där den ena kammaren utgörs av de anställda och den andra av ägarna. De ska bestämma tillsammans. Sen ska alla stora företag betala en demokratiskatt på 2 procent av aktiekapitalet. Det ska gå tillbaka till de anställda, så de blir medägare och får del i makten och vinsten.
Som en ny typ av löntagarfond?
– Ja exakt, men som kompenserar för det faktum att vissa företag gör mer vinst. Den anställda ska få ut max 20 000 om året, resten ska gå till en samhällsfond. Det här är det mest radikala i hela boken, och företagsägare kommer såklart reagera på det. Det måste ske i hela Europa om det ska fungera. Men tiden är mogen – när Bernie Sanders, presidentkandidat i USA – kan föreslå något sådant då vore det ju fy skam om man inte dammade av idén i Sverige där den kommer ifrån.
Varför kallar du det nordisk socialism? Som du själv skriver är ju kooperativt ägande vanligt i Indien, Spanien med flera och 10 procent av världens arbetare jobbar inom kooperationen.
– Begreppet har jag tagit från Trump. Han gav ut en rapport och varnade för olika hemska ideologier. Det var maoism, Sovjetkommunism – och nordisk socialism. Bra begrepp tänkte jag, och Norden på 70-80-talen var också de samhällen som hade mest demokrati och var mest dekommodifierade. Men, det är inte någon essens i den nordiska kulturen, utan det kom sig av historiska och ekonomiska skäl.
Om vi inte ändrar på ägandet kommer vi alltid betala för mycket för el, bostad, sjukvård. Ägandet är maktens ursprung
Du skriver i din bok om dilemmat: att när man samlar ägandet hos få företag finns en stor risk för oligarki, men när man samlar ägandet hos staten finns en inneboende risk för diktatur. En av de ekonomer du nämner, Milovan Djilas som hoppade av från Jugoslavien, menade också att anledningen till att det blev revolution i vissa länder och reformism i andra bara var att de senare redan var industrialiserade. I de förra klarade inte härskarklassen att industrialisera, så kommunisterna fick ta över och göra det i stället.
– Ja, det kan stämma i många fall men inte i Danmark. Där var vi ett jordbrukarsamhälle fram tills andra världskriget. Det var självständiga bönder som utvecklade kooperationen.
Vad tror du om en nordisk union?
– Det vore bra! Vi har liknande ekonomier och skulle bli ett starkt block. Nu har vi socialdemokratiskt styre i samtliga nordiska länder, i Finland också med vänstern. Vi skulle kunna ta ett starkt grepp om ägandet. Statliga vaccin skulle vi kunna haft i stället för att betala för dem två gånger, först för forskning, sedan att köpa dem till överpris på grund av patent. Vi skulle kunna ha gratis, statligt ägt wifi. Banker som vi äger gemensamt. Rulla tillbaka de senaste årens privatiseringar av välfärden. Långsiktigt bör vi flytta ut bostäderna ur marknaden, ingen bör tjäna pengar på en annans boende. Vi kan börja med att 50 procent av nybyggen ska vara allmännytta, kommunal anvisningsrätt till 20 procent av privatvärdarnas lägenheter och bolån till allmännyttan med hundra års löptid. Wienermodellen tycker jag är bra. I Wien är det så att om du och jag flyttar dit nu då har vi rätt till en hyrestrea för 5 000 kronor i månaden inom ett halvår. I Frankrike har de lyckats bevara postverket genom att de har en postbank som genom utlåning finansierat postverksamheten. Vi skulle kunna göra något liknande och omvandla katastrofen Postnord som vi får dras med i Danmark och Sverige.
Finns det inte en risk för att folk tänker: det där låter bra, men det får nån annan göra?
– Ja, då blir det inget. Socialism kräver människors deltagande. Om vi inte ändrar på ägandet kommer vi alltid betala för mycket för el, bostad, sjukvård. Ägandet är maktens ursprung. Det är det absolut viktigaste. Utmanar vi inte makten om ägandet kommer kapitalet alltid ha en pistol mot arbetarrörelsens tinning, som den gamle LO-ekonomen Rudolf Meidner sa en gång. Då är alla sociala segrar bräckliga.
Men är det inte svårt att entusiasmera folk för det här? Att gå med i Coop, till exempel. Tänk när du var ung, då var det antifascistisk gatukamp som gällde.
– Ja, det är alltid enklare med en klar fiende än långsamt tålmodigt uppbyggande av ekonomiska alternativ. I dag är jag också emot våld som politisk metod. Jag har sett vad det gör med folk.
Men varför rackar du ner på ditt förflutna? Var stolt i stället, ni fick bort nazisterna från gatorna, ni gjorde det jobb polisen borde gjort!
– Ja, fast under tiden växte Dansk folkeparti till 20 procennt. Rasismen blev starkare, medan vi var upptagna av en liten flock nazister.
Och om ni inte funnits kanske de haft 70 procent?
– Man kan inte hålla på med såna kontrafaktiska gissningar. Sen är det så att våldet fick konsekvenser för alla, också för oss som var med. Många blev skadade, också psykiskt. De tappade det.
De kanske var skadade redan innan och hade diagnoser?
– Nej, så var det inte. Och sen är det en annan sak, att vår generation helt missade storheten i det som arbetarrörelsen byggt upp under nittonhundratalet. En hel struktur av kooperation, fack och demokrati som befann sig utanför kapitalismen. Fram tills 1991 var bostadslån i Danmark helt profitfritt. Det var kooperativa föreningar som lånade ut pengar. När de privatiserades skedde ingen stor protest. Min generation har helt bortsett från att försvara det här. Nu är det dags att gå på offensiven.