”Männen skickade nakenbilder, sedan ringde vi upp dem”

Jan-Olov Andersson möter Carina Rydberg

Det har gått 25 år sedan uppståndelsen kring den självutlämnande nyckelromanen ”Den högsta kasten”.

Nu kommer Carina Rydberg med en ny självbiografisk roman, ”Vitt slödder”.

– Det var inte en jobbig bok att skriva, men en jobbig bok att leva, säger hon.

Carina Rydberg är aktuell med ”Vitt slödder”.

Carina Rydberg var redan en etablerad författare, 35 år gammal, med fyra böcker bakom sig, när Den högsta kasten kom ut. En självbiografisk bok med Carina själv på bild på omslaget, vid bardisken på PA & Co, en av Stockholms innekrogar. Det var också där hon satt och träffade alla möjliga människor och pratade med dem. Mycket återgavs sedan i boken. Med riktiga namn och allt.

En självutlämnande bok om besatthet, svek och hämnd som blev en skandalsuccé.

Hur ser du på den i dag?

– Det gör jag inte. Jag fick en idiotisk fråga från en annan journalist om jag ångrar att jag skrev den. Den sårade ju människor. Men nej, varför skulle jag ångra det? Ibland har folk en underlig uppfattning om vad en bok är. Men jag vill inte prata om den, utan om Vitt slödder, säger Carina.

Men hon vill inte prata om allt i den heller.

 

Klass och rasism

När vi mejlade till varandra och gjorde upp om när, var, hur vi skulle ses, fick jag tydliga order om att hon inte tänkte svara på några frågor om sina föräldrar.

Boken skildrar hennes barndom och uppväxt i en medelklassfamilj. Hur hon har det i skolan (ofta jobbigt), hur hon upptäcker sex, hur hon ett tag blir utbytesstudent i USA, hur hon upptäcker rasismen ”over there” och drar paralleller med hur hon själv kanske har varit rasistisk mot de invandrarkillar som har tafsat på henne. Klass och rasism är ett återkommande tema.

Carina växte upp i en söderförort till Stockholm.

– I den här förorten var det en tydlig klassmarkör var man bodde. Var det i trevåningshusen där vi bodde, i höghusen ännu längre bort från Mälaren eller i villorna nära vattnet. Vilka som tjänade mest, det visste man när man såg adressen.

Boken handlar mycket om hur man påverkas av de föräldrar man har. Men alla de följdfrågor jag har, det händer så småningom en stor katastrof i familjen, vill alltså inte Carina svara på. Man får läsa boken och nöja sig med det.

Det räcker i och för sig väldigt långt. Det är omöjligt att inte bli berörd av den här starka uppväxtskildringen.

 

En jobbig bok att leva

Men sedan väcker andra saker också mer frågor. Carina Rydberg har inte gett ut en bok på sexton år. Hon pratar om datorkrascher och förlorade manus, bland annat en hel roman som hette Främlingar, och ekonomiskt trassel och hon skriver om det, lite grann, i boken. Men det känns som det finns ett slags glapp där. Vi får inte veta allt. Men även självbiografiska författare har förstås rätt till en privat zon.

Hon trodde hon skulle skriva en novell. Men det blev en roman.

– Det är svårt att säga när dokumentet skapades. Hade jag kunnat skriva koncentrerat, hade det tagit några månader.

– Det var inte en jobbig bok att skriva, men en jobbig bok att leva, säger hon.

Svårt för att skriva har hon aldrig haft. Hon skildrar i boken hur hon slapp undervisningen i svenska.

– Jag hade en svensklärare på högstadiet som ansåg att jag hade en begåvning. Så jag slapp de lektionerna. Han var väldigt viktig på den tiden, jag tyckte mycket om honom. Han är avliden nu.

 

Skriver aldrig nykter

Det finns många myter om författare och alkohol. En del anser att spriten verkar stimulerande. Andra att det bara är trams och att man helt förlorar skärpan efter några glas.

I Vitt slödder skriver Carina Rydberg att hon inte har skrivit nykter sedan 1995.

– Det stämmer. Det handlar helt enkelt om alkoholtolerans. Marguerite Duras var likadan, inga jämförelser i övrigt. Hemingway drack väldigt mycket och när han är som bäst, är han en av världens bästa författare. Men till slut kunde han inte skriva längre, han blev för sentimental.

Skriver du aldrig om när du läser texten dagen efter?

– I princip aldrig. Men det finns inte en text som inte blir bättre av att man stryker. Det är de tips jag brukar ge till blivande författare. Stryk – och stryk ännu mer.

Även om det är ganska mörk skildring av en barndom och tonårstid, finns det också många dråpliga episoder i Vitt slödder. Som hur Carina och en kompis sätter in kontaktannonser i DN.

– Männen skickade nakenbilder till oss. Sedan ringde vi upp och trakasserade dem. Ja, jag tror att vi var lite speciella …

– Nu för tiden är det ju tvärtom, unga kvinnor lägger ut nakenbilder av sig själva på nätet, det hade vi aldrig gjort.

– Jag tror det är jobbigare att vara ung tjej i dag med sociala medier. Utseendefixeringen har blivit ännu större, det är en katastrof.

Det har varit långt mellan böckerna. Vad har ditt förlag sagt?

– De vet att det är meningslöst att ligga på mig. Det värsta som finns är sådana förlag. I många år var det också så att jag hade ett förlag, men ingen egen förläggare.

Nu är det dock tänkt att vi inte ska behöva vänta så länge på nästa bok.

– Jag kan säga att jag skriver på något som inte är självbiografiskt, utan en helt fiktiv historia. Med lite tur blir jag färdig till årsskiftet.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln