Lobbyn vilseleder om friskolornas ersättning

Sorgligt att en tidigare utbildningsminister ställer sig bakom historieförfalskningen från Friskolornas riksförbund

Lars Leijonborg, tidigare partiledare för Liberalerna och en gång  utbildningsminister, i dag ordförande för Friskolornas riksförbund.

I slutet av november går remisstiden ut för utredningen ”En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning”. Ett av de viktigaste förslagen är att sänka ersättningen till de fristående skolorna eftersom de inte har samma uppdrag och ansvar som de kommunala.

Om detta råder det allt bredare enighet. Kommunala skolor har ett ansvar för alla elever. Fristående skolor kan etablera sig där det är lönsamt. Flera liberala ledarsidor, både Expressen och Dagens Nyheter, har anslutit sig och påmint om att friskolorna ursprungligen fick 85 procent av ersättningen. På bordet ligger för första gången förslag som inte bara skulle förbättra likvärdigheten, utan som också har stöd djupt in i borgerligheten.

Kampen om att påverka remissinstanser och beslutsfattare pågår just nu för fullt och flera friskoleföreträdare slåss för sina skattefinansierade vinstmarginaler. Mest aggressiva är Friskolornas Riksförbund där Lars Leijonborg är ordförande. Det är sorgligt att se en tidigare utbildningsminister ställa sig bakom den historieförfalskning som organisationen nu ägnar sig åt för att påverka debatt och beslut.

Det är mycket enkelt att visa att detta inte är sant. Och jag vet att Lars Leijonborg vet att det inte är sant.

I ett pm som skickats ut till skolor, remissinstanser och andra beslutsfattare skriver Friskolornas Riksförbunds jurist att det inte stämmer att friskolorna från början fick lägre ersättning på grund av att de hade ett annat och mer begränsat uppdrag. Man påstår istället att tanken var att ”elevavgifter skulle finansiera mellanskillnaden”. Friskolornas Riksförbund påstår att friskolereformen från början var konstruerad så att ”endast välbeställda föräldrar eller de som kunde bidra med ideellt arbete kunde ha sina barn i friskola”.

Det är mycket enkelt att visa att detta inte är sant. Och jag vet att Lars Leijonborg vet att det inte är sant.

Friskolornas Riksförbunds skriver att utredningen ”Fristående skolor – bidrag och elevavgifter – Friskolereformen” förordade att mellanskillnaden mellan kommunens ersättning och de 85 procent som friskolorna fick skulle täckas upp med elevavgifter. I samma pm påstås att det var denna utredning som definierade friskolereformen. Ingetdera är sant.

För det första så stämmer det inte alls att den senast nämnda utredningen beskrev elevavgifter som nödvändiga. I utredningen stod i stället att de flesta friskolor skulle klara att täcka sina kostnader med ett bidrag på mellan 75 och 85 procent av de kommunala kostnaderna (sid 16).

Sant är att avgifter var tillåtna, men de var inte tillåtna till vad som helst. Avgifter fick användas för saker som inte ingick i de kommunala kostnaderna, exempelvis profilkostnader (sid 17). Utredningen fastslog tydligt att friskolorna måste få en lägre ersättning för att konkurrensen med de kommunala skolorna skulle ske på lika villkor och föreslog max 75 procent (sid 19).

Bildt och Ask var där ännu tydligare i sina skrivningar om kommunernas större ansvar

För det andra så stämmer det inte heller att det var denna utredning som definierade friskolereformen. Det dokument och beslut som definierade vårt skolsystem med valfrihet och fristående skolor var Carl Bildts och Beatrice Asks mycket välkända proposition ”Om valfrihet och fristående skolor”. Bildt och Ask var där ännu tydligare i sina skrivningar om kommunernas större ansvar. När det gällde avgifter skrev de tydligt att sådana inte fick tas ut ”för tjänster som motsvarar dem som erbjuds i det offentliga skolväsendet” och i de fall avgifter ändå togs ut fick de ”inte får verka ekonomiskt och socialt segregerande”.

Kanske är det därför propositionen från Carl Bildt och Beatrice Ask är helt utelämnad i historieskrivningen från Friskolornas Riksförbund? Med ett påhittat påstående om att ”elevavgifter skulle finansiera mellanskillnaden” försöker organisationen motivera en fortsatt gräddfil till skattefinansierade vinster.

Att tidigare ministrar byter till välfärdskapitalets sida efter karriären är ett problem i sig. Att Lars Leijonborg, som varit central i svensk utbildningspolitik sedan slutet av 80-talet, lånar sitt namn till detta försök att vilseleda och skriva om historien borde bli föremål för en större diskussion.

Johan Enfeldt var under 23 år kommun- och regionpolitiker i L, är numera S-medlem och aktiv i Nätverket för en likvärdig skola.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.