Regeringen säger en sak men gör en annan
Göran Sommardal om den förda museipolitiken
En gammal god regel i alla pratiga sammanhang är att inte lyssna på vad folk säger utan att titta på vad de gör. Kulturministern gör i sin nya kulturarvsproposition som politiker gärna gör vad beträffar saker som är svåra att rätt upp och ner försvara. Hon pratar om annat. Det är självklart att hon skjuter kulturarvsdelen framför sig, och vad som i den delen sägs är precis som Torsten Kälvemark (Aftonbladet 13/12) skriver på alla sätt intelligent och självklart, men det är också den fråga där alla är överens, över partigränserna. Vill man vara infam kan man tilllägga: inte minst SD, som ju gärna vill att man förlägger kulturarvspolitiken någon annanstans, och som ju också är det parti som helst vill skära ner på anslagen till Världskulturmuseerna i Sverige.
Så när det gäller ”krympningen av museikostymen” har man ett pålitligt stöd i SD:s röster. När Bah Kuhnke (Kulturnytt 8/12) säger att ”Vi vill få lagstadgat att våra museer är oberoende och kunskapsinstitutioner. Vi behöver förstärka och formalisera den vackra principen om det armslånga avståndet mellan politiken och våra museer”, så låter det som en utomordentlig idé.
Innebär det en återgång till styrelsestyrda museer, där för det specifika museets verksamhet personer med sakkunskap och perspektiv får ett avgörande inflytande?
Innebär det en återgång till ett system där den enskilde museichefen, föreslagen av museets styrelse och utnämnd av regeringen, inte av en fjärran överintendent, kan leda verksamheten?
Och, framförallt, innebär det en nysatsning på ämnes- och språkkompetent personal för sådana museer, som Medelhavsmuseet, Östasiatiska och Etnografiska museet, är i skriande behov av?
Sannolikt inte. I stället förutskickas en ytterligare toppstyrning av verksamheten i och med Riksantikvarieämbetets ”samordnande” funktion för statens museer. Samordning betyder makt. Att Bah Kuhnke envisas med att prata om att museerna blir mer oberoende och att politikerna får svårare att styra museerna genom att verksamheten toppstyrs och ytterligare toppstyrs, i stället för att oberoende sakkunniga från akademien, folkrörelser och näringslivet får och återfår inflytande och betydelse för ”styrelsen” av museerna, tyder på en oförlåtligt naiv, för att inte säga obefintlig förståelse för politiken och politikbegreppet.
Vilka administrativa reformer har någonsin hindrat klåfingriga politiker från att förändra den politiska inriktningen? Innebär det att vi ska överge tron på att den överväldigande majoriteten av de svenska väljarna, genom sina valda politiker, är garant för en framtida museipolitik? Vill kulturministern skapa en sorts museipolitisk stay-behind-trupp, som ska komma till undsättning när det börjar brinna?
Allt detta prat kan ändå inte dölja ”vad som görs”. Ty när närings- och innovationsminister Mikael Damberg 23/11 utlovade 40 miljoner pix ggr 3 (Stockholms stad pytsar i 20 till) för driften av det ännu inte godkända och ännu mindre uppförda och igångsatta nya Nobel Center, då är det ”en viktig signal” för att regeringen satsar på kända varumärken (och kunskap förstås, i vita rockar). Det är inte prat, det betyder i klartext att regeringen inte anser att världskulturmuseerna i Stockholm är tillräckligt kända varumärken för att kunna ingå i den för evigt pågående satsningen att göra Stockholm till ”en evenemangsstad i världsklass”.
Det är när vad som inte är prat sätts i verket som det blir neddragningar på de andra ställen där stjärnglansen tryter.
Jag vet, jag vet. ”Det är inte samma pengar.” ”Det här kommer från ett helt annat konto.” ”Det här sakerna ska man inte sätta i motsats till varandra.”
Men jo, det ska man göra, det är samma pengar. Och att ”vi” (kulturjournalister, kulturpolitiker, museivänner) låter oss luras beror på att vi inte tittar tillräckligt långt ner i påsen. Det är inte kulturministern som har den slutliga beslutanderätten över kulturanslagens storlek, utan det är den handläggare på Finansdepartementet som har hand om alla kulturärenden. Det var ju inte Kulturdepartementet som år efter år hindrade reformeringen av pensionssystemet vid de statliga institutionsteatrarna, det var Finansen.
Motsättningar inom regeringen kommer ju inte att serveras på julbordet. Men visst finns den gamla motsättningen mellan naturvetenskap och humaniora rätt nära under duken.
Regeringens (och Stockholm stads) pengar till Nobel gäller ju framförallt de hårda grabbarna (litteraturfolket får ju mer automatiskt sin släng av sleven). Det är ju partikelacceleratorerna, elektronmikroskopen och rymdfärderna som kostar kulor.
Vad behövs väl för grabbarna och tjejerna på Medelhavsmuseet, Östasiatiska och Etnografiska? De gräver väl upp sitt ur jorden? Behöver de nya spadar, eller? Och tjatet om språkkunnig personal – det finns ju Google translate. Och fick de förresten inte för fem öre bröstsocker alldeles nyssens?
Sammanfattningen blir densamma. Bah Kuhnke, Miljöpartiet och därmed regeringen har ingen kulturpolitik (den som kan och vågar lågsniffa). De har bara en kulturideologi. Den som brösttonar och hugsvalar.
