När människor slängs bort som en bit papper
I ”No other choice” väcks mordlusten – men inte i Borlänge
”I tjugofem år har jag arbetat med papper”, säger Yoo Man-soo, huvudpersonen i regissören Park Chan-wooks senaste film ”No other choice”. Det spelar ingen roll när amerikanerna rullar in i sina svarta bilar och han får sparken från pappersfabriken. Han hinner knappt öva in talet om fackliga åtgärder innan de rullar iväg igen. Han är inte ensam om att ha blivit av med jobbet. Tillsammans med andra män sitter han i en stödgrupp som upprepar affirmationer och ”tappar ansiktet” i enlighet med det som kallas ”Emotional Freedom Technique”. Men lika snabbt som amerikanerna drar överger Man-soo såväl mindfulness som facket, för att börja smida en mordplan som ska slå ut konkurrenterna.
Ärligt talat tar det ett tag för mig att fatta vad han håller på med. Varför inte slå till mot storföretagen som skär ner, mot amerikanerna, i stället för att gå till angrepp mot andra mellanchefer som också riskerar att förlora sina tjusiga, ärvda hus? Tänker medelklassen låta avgrunden breda ut sig så länge den inte slukar deras mark?
”Det finns något hänsynslöst med pappersindustrin”, säger min vän när vi går ut från biografen. Det finns också en viss humor som uppstår i glappet just mellan pappersindustrins blodiga allvar och dess materiella enkelhet. Hela den amerikanska kultserien ”The Office” (2005-2013) som utspelar sig på Dunder Mifflin, ett företag som säljer papper och kontorsmateriel, bygger på den konflikten. Det är ju bara papper? Som i den digitala tidsåldern har förlorat sin betydelse. Haha! Men skrattet fastnar i halsen så fort man ser de stora likheterna mellan arbetare och pappret de producerar eller säljer, att även människor förbrukas och kastas bort.
Det var det som hände Robert Nylund när han stod i pappersmaskinens manöverrum på Kvarnsvedens pappersbruk i Borlänge och hörde på radion att bruket skulle läggas ner. Avgrunden i vår tid är kanske också hålet efter pappersmaskin 12, ungefär 200 meter djupt. Ett hål som nu ska fyllas med en serverhall för AI, berättas det i DN-reportaget av Carl Johan von Seth, Jonas Fröberg och Alexander Mahmoud. För pappersbruket är inte bara nedlagt sedan 2021, utan nästan fullkomligt rivet. När Northvolt köpte upp fabriken för att bygga upp sin batterifabrik, försökte Borlänges dåvarande stadsarkitekt Arne Ludvigsson förgäves rädda den så kallade Boberghallen. Den var en av de största attraktionerna på Stockholmsutställningen 1897, en industribyggnad med en bärande stomme av stål som konstruerats av Fritz Söderberg, medan den inre beklädnaden av trä och glas var utformad av utställningens chefsarkitekt Ferdinand Boberg. Efter utställningen på Djurgården i Stockholm fraktades den på järnväg till Kvarnsveden, där den stod som maskinhall och anpassades efter pappersbruket i över hundra år.
Nylund beskriver rivningen av hallen som att slita ut hjärtat ur Kvarnsveden. Varannan torsdag vandrar han nu ner mot ruinerna med ett tiotal av sina tidigare kollegor. De allra flesta har arbetat i mer än fyrtio år på fabriken. De verkar inte ens i närheten av att vara lika mordiska som Yoo Man-soo. Kanske har det att göra med att ”No Other Choice” inte ska ses som vare sig en film om en vanlig medelklassfamilj i kris eller en exceptionell historia, utan som en symbol för hur det globala kapitalets intressen förkroppsligas i vår tid. Våldet mot människor och mark är inte undantaget, utan själva förutsättningen för dess fortlevnad. Ett lyckligt slut enligt den logiken är att hålla igång maskineriet, att vara den som får gå runt ensam i maskinhallen och slå med pinnen på pappersrullen trots att en robot numera kan göra det själv.
Podd: Så var konst- och scenkonståret 2025
