Karlsson hämtar sin retorik ur en välbekant avgrund
Nationalismens blodtörstiga språkbruk kommer upp till ytan igen
Ett av bevisen som lades fram i rättegången mot den narcissistiske högerextremisten Anders Behring Breivik som på en och samma eftermiddag mördade 68 barn och 12 vuxna i det största terrorangrepp som Skandinavien hittills upplevt, var en propagandafilm han själv tillverkat.
En film som skulle förklara att hans dåd var en del av en kulturkamp så mycket större än honom själv. Vilket, enligt den åtalade, var en förmildrande omständighet.
Till ödesmättad musik och romantiska målningar av korsriddare förklarade filmen hur den kulturkonservativa revolution som nu inletts skulle leda till ett blodbad värre än andra världskriget. Behring Breivik, som dittills inte visat några som helst känslor över den bestialiska massakern, föll plötsligt i tårar över sitt eget mästerverk. Under samma dags förhör upprepade han gång på gång hur den kulturkonservativa motståndsrörelsen skulle slå tillbaka. Med våld.
Sin ideologi hade han sammanställt i manifestet 2083 – A European declaration of independence. En 1500 sidor lång text som trots sina motsägelser fördjupade de idéer han hämtat från bland annat den holländske högerpopulisten Geert Wilders, den norske bloggaren ”Fjordman”, den amerikanska islamhataren Pamela Geller och hennes kollega Robert Spencer.
Den där blodtörstiga retoriken återfinns nästan överallt i vår tids framgångsrika nationalistiska rörelser. Mer eller mindre uttalad. Mer eller mindre dold.
Ibland kommer den upp till ytan.
Som nu, i ett Facebookinlägg signerat SD:s gruppledare Mattias Karlsson, där han hävdar att det pågår en ”existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad”.
Han skriver om att vi behöver patrioternas offervilja, om ”seger eller död”. Om att ”ödet utsett oss”.
Stefan Löfven konstaterade under dagens presskonferens att det inte behövs några mer bevis än det där Facebookinlägget för att SD inte bör ha någon som helst inflytande över regeringsbildningen.
Han har så klart helt rätt.
Men Karlsson kommer aldrig att erkänna att han hämtat sin retorik från samma ideologiska avgrund som Skandinaviens störste terrorist. Han citerar istället Winston Churchill och säger sig vara inspirerad av den radikala vänstervåg som grep västvärldens ungdomar för femtio år sedan.
Tanken att dagens nationalism skulle vara en omvänd variant av 1968-upproret bygger dock på ett stort missförstånd.
1968 var visserligen ett av de mest kulturrevolutionära åren i USA:s historia. Musiken, drogerna, litteraturen och den politiska debatten förändrades snabbt. Men vad blev resultatet? Den ärkekonservative Richard Nixon segrade i presidentvalet samma år.
I Paris 1968 ledde studentrevolten till att de högerkonservativa Gaullisterna blev det första partiet i Frankrikes historia som fick parlamentarisk majoritet.
1973, mitt under den svenska proggens högsommar var balansen mellan höger och vänster lika hårfin som i dag.
68-vågen var snarare ett symptom på sin samtids förkrossande konservatism. Den var en motkultur som gav röst åt det som inte fick plats någon annanstans i samhället. Antikapitalism, fred, minoriteters rättigheter, feminism.
Men den gav aldrig några valsegrar.
Idag växer den politiska nationalismen så det knakar. Och Karlsson vill använda de parlamentariska framgångarna till att genomföra en konservativ, vit kulturrevolution.
Det är något helt annat.