Perspektivlös rapport från kulturkrigets front

Två högerdebattörer skriver från slagfältet – en som observatör, den andra som fotsoldat

Ann Heberlein, aktuell med ”Fallet”.

Jag hatar kulturkriget. Jag önskar vi slapp det. Men här är vi nu.

I två nya böcker från svenska tänkare till höger skildras striden. Den ene blickar ut över slagfältet som observatör, den andra som fotsoldat.

I statsvetaren Andreas Johansson Heinös Anteckningar från kulturkriget (Timbro förlag) beskriver han hur frågor om migration, nation och genus har hamnat i centrum, och hur de skär genom det politiska landskapet. Vad beror det på?

I en nyckelpassage skriver Johansson Heinö att vår tids populister måste ses som en reaktion mot 1990- och det tidiga 2000-talets avideologisering. Han pekar också ut ”globaliseringen” som en kraft som skapat ”irreversibla förändringar” i våra samhällen. Johansson Heinö menar att en ideologisk tomhet uppstod efter, och som en konsekvens av, murens fall. Frånvaron av ett kommunistiskt alternativ skapar den ”postpolitik” som vi nu lever i.

Men antagandena var fel. Alla ville eller kunde inte skola om sig, folk vill inte flytta. Vem blev vinnare?

Det är en bekväm historieskrivning som låter liberaler slippa rannsaka sig själva. Det faktum att systemkritiska politiska partier – till både vänster och höger – växte i Europa efter finanskrisen nämns inte i boken. Denna jordbävning, framdriven av liberal ekonomisk politik, passar inte in.

Bland intellektuella och ekonomer till vänster pågår nu en uppgörelse med 90-talets politik, bland annat med den globalisering som Johansson Heinö verkar se som en extern, opåverkbar kraft. 90-talets antagande från liberaler (som Johansson Heinö) och tredje vägens socialdemokrater (som jag själv var då), var att globaliseringen och ”kunskapssamhället” skulle lyfta alla båtar. Men antagandena var fel. Alla ville eller kunde inte skola om sig, folk vill inte flytta. Vem blev vinnare? Kapitalägarna, finanseliten, spekulationsproffsen.

Texten fortsätter under bilden.

Andreas Heinö Johansson, aktuell med ”Anteckningar från kulturkriget”.

Det var ingen ”avideologisering” vi såg på 90-talet. Det är inte ”postpolitik” som driver populismen, utan en seger för kapitalintressen och nyliberala idéer.

I den självbiografiska boken Fallet (Mondial) undersöker filosofen och debattören Ann Heberlein kulturkriget inifrån. Hon beskriver sin egen resa från uppburen offentlig person till en kontroversiell och ifrågasatt politisk debattör utan uppdrag, på ruinens brant.

Det finns viktig och obehaglig kritik av drevets mekanismer i boken, som när Heberleins dotter utsätts för mobbning på grund av mammans ställningstaganden. Jag tror också att Heberlein har rätt i att de ”alternativmedia” där hon till slut hamnar delvis växte fram som en reaktion på ett medielandskap där vissa åsikter och röster inte erbjöds utrymme.

Debatten påverkar Heberlein på ett brutalt sätt och hon kräver sympati och förståelse. Men själv hävdar hon sin rätt att vara fri. Meningsmotståndarna beskrivs som pappgubbar, utan egen agens, fast i sin politiskt korrekta drömvärld. Den enda som kan tänka är Ann Heberlein, hon är Sveriges Hannah Arendt, med omutliga sanningskrav på sig själv.

Men nästan aldrig reflekterar Heberlein över hur verkligheten ser ut för dem hon själv skriver om

I boken redogörs för varje Facebook-inlägg och debattartikel som kritiserat Heberlein. Men nästan aldrig reflekterar Heberlein över hur verkligheten ser ut för dem hon själv skriver om. Vilka konsekvenser fick, exempelvis, hennes illa underbyggda artiklar om att medelålders kvinnor utnyttjade ensamkommande flyktingungdomar sexuellt ”i stor skala”?

När hennes make lägger ut nazistpropaganda om att meningsmotståndare ska avrättas, vädjar hon om förståelse, det var ju bara ett skämt. Det är svårt att skratta med när man har vänner och kollegor som tvingas leva med skyddad identitet, står på dödslistor och extremhögerns våldskapital växer. Eller när man tänker på alla som lever med en stegrande rädsla för att utsättas för våld och hat kopplat till sin hudfärg.

Det som ändå blottläggs i Heberleins bok och i en intervju i Expressen är de ekonomiska drivkrafterna bakom högerns radikalisering: ”Om jag skrev en reflekterande essä om sömnlöshet så fick jag en del uppskattning – men det var ju om jag redogjorde för nån studie från Brottsförebyggande rådet som visade att invandrare … då jävlar ville folk betala!”

Johansson Heinös bok är en inbjudan till ett samtal som man blir sugen på att fortsätta. Jag vill ringa upp och skälla: hur kunde du missa det här? Heberleins bok är en rapport från fronten, där varje utspel är en fråga om överlevnad. Det är sorgligt och perspektivlöst.

”I kampen mot en maktfullkomlig socialdemokrati förenades borgerligheten under slagord som äganderätt, valfrihet och marknad”, skriver Johansson Heinö. Det är sant, också att den tiden nu är förbi. Därav högerns inbördeskrig.

Eller är dagens liberaler i slutänden alltid lojala med kapitalet?

Jag slår ihop böckerna och tänker att vänsterns dilemma är att de inte har något alternativ att erbjuda, medan liberalerna fortfarande försöker ta in den oerhörda insikten att deras arvfiende är borta, och att den viktiga striden står till höger. Finns det ett utrymme för en ny diskussion här, där utgångspunkten är det materiella, kanske liberalen Per Molanders jämlikhetsutredning? Eller är dagens liberaler i slutänden alltid lojala med kapitalet?

Striden rasar vidare. Vilka nya allianser kommer slutas, hur länge ska detta pågå? Jag vet inte. Bara att sikten är dålig och att dimman ligger tung över slagfältet.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.