Kritikern sitter i en sörja som måste balanseras

Det är inte renhetsiver att efterlysa kritikens frihet från försäljningssiffror

Efter mottagandet av Johanna Hedmans debutroman Trion kritiserade jag mina kollegor för all plats de gav ”hajpen” – sju utländska bokförlags förskott på rättigheterna. Deras omdömen var jämförelser mellan förskotten och kvaliteten. Angreppen på min kritik kom i GP, DN och Aftonbladet, och på Internets obscena arena.

Mitt negativa omdöme av namngivna kritiker gällde inte deras värdering av romantexten: dialoger, dramaturgi, realism, influenser.

Det gällde att värderingarna av boken ville svara på: lever romanen upp till hajpen?

Hynek Pallas skriver från filmhållet, där verken löper mellan ultrakommersialism och konst, förpassade till nöjessidorna. Han önskar oss litteraturkritiker välkomna till sin verklighet av hajper och pengar.


Tack men nej tack. Förskottssummorna saknar relevans för kritiken. Trion är heller inte en ”internationell succé”: åtminstone inte än.

2010 hajpade Bonniers Jan Wallentins debutroman Strindbergs stjärna med hjälp av de höga utländska förskotten. Boken blev råsågad, möjligen för brutalt, av bland andra mig och Jonas Thente. Det räckte att läsa första sidan för att stötas bort av alla felaktigheter och fulheter. Denna backlash blev nog avskräckande.


De som reagerat mot min metakritik tycks överens med mig om grundidén: ett litterärt verks kvalitet bör inte bedömas utifrån försäljningssiffrorna.

DN:s Kristina Lindquist snurrar; hon ser bara ”ett par mer eller mindre syrliga recensioner” i denna enhetliga kör och fantiserar fram två motpoler: en som tar in ”sammanhang och förförståelse” och en ”nykritisk” som läser verket som ”en sluten och autonom helhet”. Även en i övrigt positiv Victor Malm påpekar på Twitter att det senare är goja.

DN:s Jens Christian Brandt ställer i sin artikel samma fråga som jag: ”Skulle (Hedmans) debut behandlats mildare om den inte åtföljts av så många rubriker om agentavtal och köande utländska förläggare?” Men hans icke-svar: ”Jag tycker tvärtom [sic] att den ovan nämnda kritikertrion vill romanen väl.”

Jenny Högström: ”Vadan detta intresse för en så välartad och i mina ögon astråkig debut?” Orakelsvaret: ”Vi får den litteratur vi förtjänar.”


Och vi får de kritikdebatter vi förtjänar.

Pallas, Lindquist och Högström skriver ”ren”, ”smuts” och ”besudlades”. Lindquist ser ”renhetsiver” hos mig. Kärt barn har många namn, men aldrig förr har jag beskrivits med ett ord som för åtminstone mina tankar till estetisk totalitarism.

Sedan min undersökning av den svenska kritikkvotens fallande tendens 2018 ställer jag högre krav på mig som kritiker; bland annat bör läsaren alltid få ett tydligt omdöme (kritikós = domare) att jämföra med andra kritikers.


Kritiker arbetar för redaktioner och får betalt med smutsiga pengar, befinner sig mitt i en sörja. Sörjan balanseras av att kritik är ett kall, något annat än kulturjournalistik.

Så låt oss inte trampa snett i balansgången mellan kommers och humanism och glida ned på reklamens sida, där cashen är king.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.