Du inte så värst gamla, inte så fjällhöga land
Vår nationalsång är mesig – men påminner om när folket gjorde uppror
I juni 1905 var Ja, vi elsker den stora hitten på svenska gator. Norge hade brutit sig ur unionen med Sverige. Politiker och ledarskribenter hetsade för krig, men motståndet var stort, inte minst inom arbetarrörelsen som anordnade stora fredsdemonstrationer över hela landet. Den borgerliga pressen rapporterade förskräckt om hur svenska värnpliktiga sjöng dels Arbetets söner, dels Norges nationalsång Ja, vi elsker på regementena. Med sådana soldater var det omöjligt att gå till angrepp och det blev aldrig något krig mot Norge.
Vid flera fredsdemonstrationer, till exempel i Göteborg den 19 juni, sjöng man Arbetets söner, Internationalen, Ja, vi elsker och sedan en gammal västmanländsk folkvisa som nedtecknats och fått ny text av Richard Dybeck på 1840-talet: Du gamla, du friska. Dybeck hade senare bytt ut ”friska” mot ”fria”, men det tog lång tid innan ändringen slog igenom.
Motståndarsidan, de svenska nationalisterna som ville kuva Norge, sjöng också Du gamla, du friska ibland, men oftare Kungssången.
Ur en strikt nationalistisk synvinkel är förstås Dybecks sång helt värdelös eftersom den inte handlar om Sverige, utan om Norden. Redan 1910 försökte Louise Ahlén förbättra den genom att lägga till två mer patriotiska verser (”Jag städs vill dig tjäna, mitt älskade land”).
Eftersom ”vikingarock”-bandet Ultima Thule spelade in Du gamla, du fria inklusive ”alla fyra verserna” (på Sverige, Sverige fosterland, 1985) tror folk på Twitter att de två påhittade verserna från 1910 hör till originalet och sedan har censurerats bort av pk-maffian och rymdödlorna.
Det är ett känt faktum att Du gamla, du fria aldrig har antagits officiellt, den bara började räknas som nationalsång och sen har den blivit kvar. Kanske bidrog fredsmanifestationerna sommaren 1905 till att den bet sig fast i folkmedvetandet. Den var också med i sångboken som gavs ut av arbetarrörelsens bokförlag Tiden.
Men säkert hjälpte det till att den brukade sjungas på Skansens vårfester den 6 juni, som började firas 1893. Från och med 1916 kallades dagen för svenska flaggans dag och från 1983 för Sveriges nationaldag.
Men på 1980-talet var det få som högtidlighöll nationaldagen genom att lägga handen på bröstet och tårögt sjunga nationalsången. Den spelades typ bara i samband med hockey-vm, vilket gjorde att svenskarna hörde Du gamla, du fria ungefär lika ofta som de hörde Hymn till Sovjetunionen och O Canada.
Det betydde inte att de var likgiltiga inför nationens existens. De flesta tyckte nog att det var viktigt att Sverige styrde sig självt. Neutralitetslinjen, där vi kunde bestämma vår egen utrikespolitik och, liksom 1905, skulle arbeta för fred i stället för krig, hade ett brett stöd.
Under 1990-talet fick nationalsången lite större spridning när TV4 bestämde sig för att avsluta dagens sändningar med den. Ungefär samtidigt, men orelaterat (eller?) inskränktes Sveriges självständighet mer och mer. Alliansfrihet och oberoende byttes mot stormaktsanpassning. Folk började vifta med blågula flaggor och slutade bry sig om Sverige.
Är det så konstigt att Du gamla, du fria aldrig har slagit igenom på riktigt? Den är inte känslosam som Ja, vi elsker, inte pampig som The Star-Spangled Banner eller medryckande som Marseljäsen. Kanske behövs det något annat. Visst skulle man kunna försöka ta fram en helt ny nationalsång, till exempel genom att låta folk rösta vem som ska skriva den. Då finns risken att Samir & Viktor vinner, vilket inte behöver vara dåligt i sig, fast deras nationalsång skulle riskera att kännas förlegad om 20 år. Det som är modernt ändras snabbt, så det behövs något mer tidlöst.
Men lösningen har ju funnits där hela tiden. Det finns en känslosam, pampig och medryckande gammal traditionell sång som skulle passa perfekt att ställa sig upp och mima till. Nämligen Jämtlandssången, Jämtlands landskapssång och nationalsång för Republiken Jamtland – som visserligen är högst inofficiell men ändå tas på ganska stort allvar i Östersund.
Melodin är en brudmarsch som spelats av jämtländska spelmän sedan åtminstone 1700-talet. Texten, som skrevs av Wilhelm Peterson-Berger 1931, ger uttryck för en allmän och rätt mysig hembygdskärlek (”Fagert är landet som blev vår lott och arvedel”) i stället för att anspela på gamla krig (gissningsvis syftar Du gamla, du frias ord om ”fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden” inte på när Sverige stödde befrielserörelser i tredje världen, utan på stormaktstiden då stora delar av svenska folket utarmades och utrotades) eller komma med tveksamma påståenden. (Gamla? Riket tog form för ett par hundra år sedan och fick sina nuvarande gränser 1809. Nog finns ett par vackra berg, men ”fjällhöga” är vi väl bara i jämförelse med Danmark.)
Frågan är vad Jämtlands folk tycker om att få sin nationalsång stulen. Men förhoppningsvis går det att lösa det utan vapenskrammel.
Eller så behåller vi Du gamla, du friska/fria. För ett land med ett ambivalent förhållande till sin egen nationella identitet passar det väl ganska bra med en halvmesig och intetsägande nationalsång, som inte ens handlar om Sverige.
En annan bra anledning till att ha kvar Du gamla, du fria är att vi kan sjunga den till minne av sommaren 1905 – då svenska folket gjorde uppror mot sin egen nationalistiska överklass, till tonerna av en gammal västmanländsk folkvisa, och stoppade ett krig.
Då flög sannerligen Sveriges namn ärat över jorden.