Han får oss att se en ny revolutionär horisont

Martin Hägglund är tänkaren som sätter vår dödlighet i fokus och blåser liv i socialismen

I en serie texter presenterar Aftonbladet Kultur några av de tänkare som just nu ställer de viktiga frågorna.

I dag: Filosofen Martin Hägglunds tankar om demokratisk socialism byggd på omsorg om medmänniskor och natur.

På mitt skrivbord står en kaffekopp med ett snirkligt mönster av den engelske socialisten William Morris. Den är vacker, men varje morgon reflekterar jag en sekund över hur illa Morris själv skulle ha tyckt om att användas för att sälja en massproducerad vara.

Morris är den ena gestalt som gör sig påmind under läsningen av Martin Hägglunds bok This life, nyss utkommen på svenska på Volante förlag som Vårt enda liv. Den andre är den amerikanske pragmatiske filosofen John Dewey, djupt förknippad med den amerikanska moderniteten.

Där socialisten Morris drömde om en återgång till en pastoral preindustriell idyll i en obestämd tid efter apokalypsen, var Dewey övertygad om att industrisamhällets problem kunde lösas i en upplyst social medborgerlig dialog om det allmänna bästa.


Hägglund är också något av ett mellanting mellan en svensk socialdemokrat och en amerikansk Bernie Sanders och slutar sin 500 sidor långa diskussion om betydelsen av vår dödlighet med ett manifest för demokratisk socialism.

Det är som marxistisk humanist man ska läsa Hägglund. Vårt enda liv är ett försök att påminna om den mänsklige Marx och lösa ett filosofiskt problem i marxismen.

Kritiker har menat att Marx aldrig verkligen beskrev det samhälle han förlade bortom revolutionen och proletariatets diktatur. Andra har menat, att principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” innehåller Marx utopi – det kommunistiska samhället – som en djupt mänsklig filosofi om hur vi ska förhålla oss till varandra, vårt arbete, och vårt arbetes resultat.

Grundtesen i Vårt enda liv är den enkla men hisnande insikten att vi är dödliga. Eftersom vi lever vårt enda liv på jorden är det vår skyldighet att göra det vi kan för våra medmänniskor med den tid vi har till vårt förfogande.


Här infinner sig en spänning hos Hägglund, som egentligen är mycket mer intresserad av friheten från vad han kallar det socialt nödvändiga arbetet, än att utforska vad detta socialt nödvändiga arbete egentligen består i.

För Hägglund är den demokratiska socialismen en sorts dialog kring framtiden

Man kunde tänka att vår skyldighet med den tid vi lever i är att rädda världen från klimathotet. I stället fokuserar Hägglund på friheten att bryta sig ur det kapitalistiska systemet. Om vi inser skillnaden, menar Hägglund, mellan den tidsåtgång som krävs för det arbete som är nödvändigt för ett gott liv, och det arbete som vi tvingas utföra i en ekonomi där vinstintresset styr, kan vi öppna oss för en verklig diskussion om vad som är viktigt och värdefullt.

Den samhällsform som då blir möjlig är den demokratiska socialismen som bygger på omsorg om medmänniskor och natur. Den tar för Hägglund formen av en uppsättning kommuner, kollektiv och kooperativ i det lokala, kompletterade med en sorts socialdemokratisk global världsstat.


Wlliam Morris förlade sin utopi ett par decennier efter apokalypsen, det stora inbördeskrig som inträffade efter en misslyckad revolution, där arbetare slogs mot arbetare.

I Hägglunds värld är utopin inte en framtida horisont, utan en radikal betoning på nuet. Ingen nåd finns i oändligheten. Det skär mot andra möjliga uppfattningar, där förmågan att agera ansvarsfullt beror av en förmåga att sträcka ut sitt jag i tiden och omfamna också kommande generationer.

Dödligheten hänger i Hägglunds argument ihop med en sorts sorg, som kommer ur att detta enda liv också av nödvändighet är fyllt av smärta.

Hägglund har rätt i att sorg kan vara en radikal process. Men sorg kan också skapa vanmakt, och är det något som aldrig blir riktigt klart i Vårt enda liv så är det hur, ja exakt hur, en individuell insikt i ändligheten ska översättas till ett samhällssystem där vi tillsammans bestämmer vad som är värdefullt.

För Hägglund – och det är här parallellen till Dewey blir brännande – är den demokratiska socialismen en sorts dialog kring framtiden. Med insikt i vår dödlighet kommer vi att kunna föra detta samtal, i respekt och omsorg om varandra. Omsorgen om varandra kan i sin tur bli ett sätt att sträcka ut tiden, en sekulär tro i motsats till religionernas löften om ett liv efter detta.


Hägglund ställer på många sätt den sekulära tesen på huvudet. För modernitetens teoretiker – Weber – var sekulariseringen den process som förlade förändringshorisonten i människan själv – men som också satte fokus på nuets rätt till konsumtion och resursuttag. Satt i detta ljus korrigerar Hägglund ett slags feltänk i moderniteten, och gör hans bok till ett evangelium för klimatförändringarnas tid.

Samtidigt är det något som skaver, och det är den oerhörda tilltro till individen som Hägglund ger uttryck för. Vi har inte alla samma möjlighet att föreställa oss en bättre värld, ens en dag bortom i morgon.

Dödligheten däremot, är i allra högsta grad närvarande för majoriteten av jordens befolkning. Det blir tydligt för vem Hägglund skriver och att det är ett subjekt som liknar honom själv, kapabel till upplyst dialog om värde och framtid. För andra nu levande kan insikten om dödlighet bevisligen leda åt helt andra håll.

Ett förslag som förts fram av radikala filosofer inför klimathotet är att vi kan välja att leva loppan och inte bry oss. Eller så sätter vi vår tilltro till en karismatisk ledare. Hägglund menar att den humanistiska marxismen är den enda som har ett alternativt svar att erbjuda.


Men frågan kvarstår: hur ser den sociala, demokratiska och politiska process ut med vilken vi översätter insikten i vår dödlighet i samhälleliga institutioner? Hur ska just insikten om döden och ändligheten få människor i dagens polariserade värld att enas om den demokratiska socialismen?

Hägglund är inte så förtjust i Piketty, den franske ekonomen som skrivit en annan osannolik marxistisk bästsäljare, men där Pikettys samhällsanalys är glasklar är Hägglunds otydlig. Den socialistiska utopin är efter tvåhundra år av debatt fortfarande suddig i sina konturer.

Å andra sidan är det inte den slutliga samhällsformen som är Hägglunds viktigaste bidrag till nuet, utan appellen till en samhällelig diskussion om värde, och insisterandet på att en revolutionär ny horisont väcks om vi accepterar vårt enda liv.


Jenny Andersson är professor på Institutionen för ide och lärdomshistoria, Uppsala universitet

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.