Hon visar kampen mot pillermiljardärerna

”All the beauty and the bloodshed” om Nan Goldin förenar det personliga med en maktanalys

Ur filmen ”All the Beauty and the Bloodshed”, Laura Poitras dokumentär om Nan Goldin, hennes konstnärskap, liv och kamp mot opioid-familjen Sackler.

En människa är så vacker, full av kärlek och smärta. Hon är så skör också, och så lätt att krossa. Genom förtryck eller förnekelse. Eller med hjälp av pengar, i vinstsyfte.

I den nya dokumentärfilmen All the beauty and the bloodshed berättar regissören Laura Poitras om fotografen Nan Goldins kamp mot familjen Sackler, vars cyniska marknadsföring av opioidpreparatet Oxycontin har varit central i den epidemi som tagit över en miljon människors liv i USA.

En miljon liv. Hur berättar man om det? 

Poitras gör det via Nan Goldins livsgärning.


Goldin är en av samtidens mest hyllade fotografer. Hennes verk finns på alla stora museer och institutioner – just nu visas den fina retrospektiven This will not end well på Moderna museet i Stockholm. I sin konst har hon sedan 80-talet undersökt teman som begär, sex och beroende, alltid via sig själv och den egna vänkretsen. 

En smärtpunkt i Goldins liv och konstnärskap är hennes storasyster Barbaras självmord som tonåring. Systern gjorde kraftfullt uppror mot sin familj, dåtidens sexualmoral och bristen på kärlek. Hon skickades till barnhem och institutioner, och lade sig till slut på ett järnvägsspår. Nan Goldin tvingades efter systerns död bort från familjen. Till slut hittade hon sin familj, kärlek och närhet i New Yorks undergroundscen. 

Som Goldin själv beskriver det så var det vännerna som räddade hennes liv, och kameran. I hennes konst suddas gränsen ut mellan minne och berättelse, mellan konst och liv.


Laura Poitras är den prisbelönta regissören till den prisbelönta filmen Citizenfour om Edward Snowden. I All the beuaty and the bloodshed smälter deras två utgångspunkter – det personliga berättandet och maktanalysen – samman och förstärker varandra till en kraftfull helhet. Poitras låter Goldins historia ta plats, vägen från barndomen och konstnärskapet, utanförskapet och vänskapen, de fruktansvärda åren under aids-epidemin där en stor del av hennes valda familj gick under medan samhället tittade bort. 

I mitten av tiotalet blev Nan Goldin ordinerad det starka opioidpreparatet oxycontin efter en operation, och blev sedan fast i beroende i tre år. När hon tagit sig ur missbruket läste hon på om medicinerna hon ordinerats, och insåg att den i konstvärlden hyllade familjen Sackler var de som hade tjänat pengar på hennes och andras smärta. I filmen skildras Goldins arbete med aktivistgruppen Pain, och hur de tar sig an konstvärldens institutioner, alla de som haft delar av sina samlingar märkta Sackler.


Berättelsen om Sacklerfamiljen har skildrats av journalisten Patrick Radden Keefe, först i en essä i New Yorker, sedan i boken Smärtans imperium. Där går han igenom hur Sacklerfamiljens företag Purdue Pharma aggressivt marknadsförde oxycontin. Detta trots att det tidigt kom varningssignaler om att preparatet ledde till beroende och missbruk. Samtidigt som dödstalen tickade på använde Sacklerfamiljen en del av sina groteska rikedomar för att köpa sig ett namn i konstvärlden, där de hyllades som världsförbättrare. 

I All the beauty and the bloodshed blir Goldin och hennes grupp å ena sidan mycket framgångsrika. Goldins namn gjorde att museerna tvingades lyssna och till slut tackade institution efter institution nej till Sacklers pengar. Å andra sidan kom aldrig något riktigt ansvarsutkrävande. Purdue Pharma försattes i konkurs, men först efter att Sacklerfamiljen plockat ut många miljarder i tillgångar. Opioidkrisens ohyggliga effekter är fortfarande akuta. Hela samhällen i USA har helt förötts, barn föds med beroende, döden och förtvivlan går som ett svart och makabert stråk genom den amerikanska samtidshistorien.


I slutet av filmen får vi se medlemmar ur Sackler-familjen när de, som en del av rättsprocessen mot Purdue Pharma, tvingas lyssna på vittnesmål från familjemedlemmar till några av de som gått under. Föräldrar som förlorat sitt enda barn, som gjort allt, som gått igenom helvetet. Deras ansikten förblir oberörda. Det är en fruktansvärd bild av vår tid. Fruktansvärd, eftersom den är sann. 

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.